Haren höll sig undan, eller hade blivit uppäten av en räv. Jag visste inte vilket utan tänkte mest på mig själv, och såg mig själv mer och mer som en avdankad gårdskarl som klagade över ryggsmärtor. Ved och vatten, tömning av utedasset, broar som skulle oljas och gnisslande dörrar som behövde smörjas.
Jag borde skaffa tjänstefolk. Jag borde ha en butler som frigör mig från alla sysslor. Så tänkte jag fastän predikningarna tidigare gått i motsatt tankefåra. Att det alltid är gott att göra åt sig själv. Självtillfredsställelsens lov, fritt översatt.
- Bättre med egenfiskad abborre än konsumismens frysta gös!
Så hade förkunnelsen lytt förut.
Men nu: Virke fanns, men ingen snickarlust. Skruv fanns också, men inget batteri till den inre skruvdragaren. Och vid närmare eftertanke ville jag nog inte ha något tjänstefolk heller. Allt förutsatte ju att betjänten hade lägre lön än jag. Annars hade det ju varit meningslöst på ett eller annat sätt. Och att värdera mig själv högre i den meningen låg inte för min natur. Det fanns helt enkelt ingen överklassgen i mitt DNA.
Därför, liksom av plikt, fortsatte jag min gärning. Men den rensade, egenfångade fisken skänkte jag bort.