Djurrikets avsmak för mitt väsen

n Det var djuren som vanligt. De hade börjat betrakta mig mer och mer som människa. Man såg i harens blick hur hon föraktade mitt väsen, hur hon äcklades av att se min hud och min skövling.
- Jag håller till här i utkanten av din tomt bara för att räven är en sådan jävla fegis, sa hon och vände rumpan till sådär demonstrativt.
- Och tro inte att du är nåt.
Detta skedde som vanligt redan i början av sommaren. Allt det där hände även i fjol, och året dessförinnan, om inte precis likadant så i alla fall med samma andemening. Djurrikets förakt för mitt väsen. Eller också var det personligt. Att det var just mig de tyckte illa om.
Sedan kom huggormen in på gräsmattan, bara fyra meter från verandan.
- Men väs du bara, tänkte jag och bad kräket fara åt helvete.
Nu blev jag dessutom sjösjuk av alla båtturer på tomma fjärdar. Jag hade haft det som dröm när jag var barn, att vakna en morgon och vara helt undanryckt från allt. Inte en enda människa fanns kvar. Allt var tomt och öde. I fantasin plundrade jag butiker och stal bilar som saknade ägare, kuskade runt på jakt efter kvinnan, den nya Eva och ett nytt Eden.
Men faktum var ju att jag bara var ute på havet i en gammal senapsgul plastbåt, ingenting annat. Allt var tomt och öde.