”Jag har aldrig varit rädd för döden, men det har alltid irriterat mig att man inte får se sin nekrolog.”
Tove Ditlevsen var 58 år när hon löste problemet genom att skriva sin egen minnestext, strax innan hon lyckades med sitt sista självmordsförsök.
I texten beskrev hon hur författaren trots sin alltför tidiga död hunnit skriva ett tjog böcker. Mest betydelsefulla var hennes hågkomster, i vilka hon med skoningslös ärlighet berättade om de män hon delat bord och säng med.
Äldre köpenhamnare, trodde hon, kom nog ännu ihåg hennes spröda gestalt, som likt en poesins blå blomma rört sig genom staden och spridit solsken i sinnen. Ibland hade hon slagit sig ned i Hviids Vinstuga och beställt sin favoritdryck, som – trots alla elaka rykten – var tomatjuice.
Dödsfallet beskrev hon som en stor förlust för dansk litteratur. Hon undrade varför denna geniala kvinna aldrig fått akademiens pris. På hospitalet hade de annars beskrivit henne som en stillsam och kravlös patient.
Också andra mindre gravallvarliga uppgifter fanns med, typiska för den hon var; en person som ständigt skapade rubriker och som de flesta dåtida danskar hade åsikter om.
Hon växte upp i en trång arbetarbostad på Vesterbro i Köpenhamn och redan från unga år krävde hon rätten ”att vara sär”.
Som journalist skötte hon en frågespalt i FamilieJournalen i 20 år. Ofta fick frågorna rättframma och drastiska svar.
Hennes litterära produktion kom att omfatta flera uppmärksammade verk där hon suddat ut gränserna mellan sin egen person och de fiktiva figurerna.
”Man har gjort ett barn illa” kom 1941 och handlar om en kvinna som sexutnyttjats som barn. ”En oerhörd läsupplevelse för en tonåring”, vittnade litteraturforskaren Birgitta Holm i Lundströms bokradio i våras.
”Två som älskar varandra” är en rättfram relations-roman från 1961 och boken med den tvetydiga titeln ”Gift” från 1973 handlar om äktenskap och drogberoende. Den väckte väldig uppståndelse.
Skandal vållade också ”Vilhelms rum” från 1976. Titelns Vilhelm var lätt igenkänd som Viktor Andreasen, känd chefredaktör för tidningen EkstraBladet och hennes fjärde man.
Intim var hon även med alkohol och droger. När hon slutade med drogerna var det ”delvis av hänsyn till mina tre barn, men ännu mer med hänsyn till de böcker jag ville skriva”.
Hon har kallats en dansk motsvarighet till Kerstin Thorvall. Likheterna finns i de självutlämnande texterna och deras självförbrännande liv.
För Ditlevsen blev det återkommande perioder på psykiatriska anstalter. På slutet var det bara där hon skrev.
Hon sågs som en viktig författare inom arbetarlitteraturen och blev en förebild för många i den allt starkare kvinnorörelsen.
100-årsminnet av hennes födelse firas den 14 december.