Diplomatins James Bond i bokform
BOKSvarta Nejlikan Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passionMats ForsPrisma
Foto: Freddy Lindström
Han hade rötter i svensk tjänstemannaadel, men såg världens orättvisor och blev en humanitetens förkämpe. Det handlar om Harald Edelstam, diplomat och ambassadör från sent 1930-tal till 1979, då han, 76 år gammal, pensioneras och lämnar ambassadörsuppdraget i Algeriet.
Smeknamnet Svarta Nejlikan fick Edelstam i Norge där han tjänstgjorde två år som diplomat under nazitysk ockupation. Och mycket i Mats Fors 350-sidiga bok utspelas i vårt grannland under andra världskriget.
Annars är ju Harald Edelstam mest känd som den svenska ambassadören som under militärkupppen i Chile 1973 hittade flyktvägar och räddade livet på tusentals människor undan militärjuntans terror och fängelsehålor. Händelser som 2007 blev spelfilmen Svarta Nejlikan med Mikael Nyqvist i huvudrollen som Edelstam, med "orginalidé" från denna boks författare.
Svarta Nejlikan är en kronologisk och detaljrik berättelse om en på många sätt motsägelsefull person som i pressen fick epitetet "diplomatins James Bond". Mats Fors källor är egen läsning, men lika viktigt är samtal med släkt och vänner. Och personer som varit verksamma på det UD, Utrikesdepartementet, som många gånger slet håret när Edelstam negligerade diplomatins strama instruktionsböcker. Omdömeslös, är återkommande kritik från UD visavi Edelstams agerande.
Trovärdigheten i Fors bok naggas dock i kanten av de många andrahandsuppgifter den bygger på. För att inte tala om de gånger han tror att det måste varit si eller så, eller ordagrant säger sig spekulera kring en viss händelse.
Det är synd, för Harald Edelstams humanitära insatser i Berlin, Oslo,Warzawa, Istanbul, Indonesien, Guatemala och Chile, borde bli mer känt bland människor i gemen. Surpupporna på UD tyckte tidvis han lekte "Mini-Wallenberg". Men med stigande kunskap av vad faktiskt gjorde borde han nämnas som en som verkade i samma anda som Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Varför det inte är eller varit så kan man förstås spekulera i. Undertecknad, om nu en recensent får spekulera, tror dock att det handlar om politik, diplomatin roll till trots.
En orsak till Edelstams relativa doldisskap kan bottna i hans personlighet att faktiskt verka mer än synas. Och i taktiken att alltid ha goda kontakter med regimen, men samtidigt verka för oppositionen. I bland får man känslan att Edelstam nästan måste slå knut på sig, som när han i Guatemala i kapitlet I dödsskvadronernas Centralamerika har full förståelse för, och egentligen stödjer, kravet på revolution, men samtidigt sitter ner i spelade förtroliga samtal med landets president.
För att gå i land med detta måste man nog vara den filmiska Leslie Howard-figur Edelstam också var. Det vill säga snygg, belevad och uppväxt att röra och föra sig i finare kretsar. Och med kvinnotycke av stora mått (han var gift tre gånger och hade genom arbetet både täta och i bland omdisktuterade kontakter med kvinnor världen över).
Vad hände egentligen i det ockuperade Norge? heter tredje kapitlet i Svarta Nejlikan. I efterordet, 300 sidor senare, ställer Fors nästan samma fråga, apropå att han inte känner sig färdig med Edelstam: "För Harald! Vad hände egentligen i Oslo under andra världskriget?"
Det hela kan verka lite konstigt, men ändå inte. Och det ligger förstås i ämnets natur att få klarhet i vad den svenske diplomaten egentligen gjorde i det ockuperade Norge.
Tja, man kan förstås gå in på Wikipedia och bland annat läsa att Edelstam räddade livet på hundratals motståndsmän och judar och fungerade som en kontaktlänk mellan tyskarna och "Hjemmefronten".
Mats Fors när ambitionen att berätta mera, men gör det stundtals på alltför lösa grunder. Det blir för mycket "han berättar att" och så vidare. Kapitlen om Norge under ockupation är ändå intressant med detaljrik inblick i motståndets metoder och tankegångar. Och med den i Norge aktuella storfilmen Max Manus på bioreportoaren blir läsningen om norsk motståndsrörelse extra spännande. Och återigen ställs den tidlösa frågan: Vad är motståndskamp och vad är terrorism?
Harald Edelstam var en sammansatt person som tillät sig beröras av det han såg. Han var en tjänsteman av det ovanliga slaget, och i bjär kontrast till UD och dess "kåranda", enligt journalisten och författaren Mats Fors.
Edelstam, som dog 1989, finns på minnesmärken i Chile och andra latinamerikanska länder, men inte i Sverige. Det kanske är en orättvis betraktelse att tillskriva UD med omnejd skulden för att under lång tid ha gjort Edelstam till en sorts persona non grata inom svensk diplomatis historia.
Men så har det varit, nästan ända fram till filmen för två år sedan. Och med boken Svarta Nejlikan Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion, vill Mats Fors fortsätta att skingra dimmorna, och egentligen inte bara kring en persons handlande utan också kring ett Sverige och en tid som flytt.
Det gör han...ganska bra, med redan nämnda frågetecken. Och du, Mats Fors, inte var väl Rosa Luxenburg anarkist?
Så jobbar vi med nyheter