Dikter kan vara snabbmat, färdigt att mikras och snabbt glömt, husmanskost med vardagssmaker, eller gourmeträtter för en exklusiv smak. Erik Bergqvists nya diktsamling träffar dock inte någon av de liknelserna, utan skapar en egen meny, med mycket överraskande smakkombinationer. Slående rena naturinslag blandas med centrallyrik: /Sommaren är milsvida skuren./Bina sover i kupan. Gå längs såret som/ärras av ljus av regn som så inövat faller/mot eftermiddagens fönster. Intet/är kraften som bankar med kolven/om natten. Jag har förträats, fått klövar gjorda för att halka i fasa på sluttande betong/...
Naturen är oftast besjälad; trädgården kan vara upprymd, almen har händer, solrosorna blundar, hösten svänger in på tunet, etc. En känsla av jagets frivilliga, om än tillfälliga, uppgående i naturen, är den genomgående kryddan i dikterna, och något som Bergqvist med stor förtjusning förmedlar till läsaren.
Den stora variationen i dikternas innehåll, från återuppväckta barndomsminnen, reseskildring, existentiell reflektion, samhällskritik, ja, t o m en hyllningsdikt till en fjärilslarv (!) ger läsaren tillfälle att själv välja ur den rikhaltiga menyn. Bredden i sig är inte något som splittrar intrycket, utan snarare en avspegling av diktjagets kameralins, som lyckas hålla både vidvinkelseendet och närbilderna i fokus samtidigt. Störst personligt utbyte har jag av dikter som t ex Utan titel, där ett barndomsminne stiger upp, eller dikten om hallon: /Hallon de tysta bären./Man lossar dem med ett slags sorg./Två tre fem gömmer i handen, känner/deras muskler slappna av gapar och slänger/ in alla på en gång. Vet just då inte hur/gammal man är/...
Frukter och bär dyker upp som inkilade efterrätter i den bjudning Erik Bergqvist ger läsaren; hallon, odon, äpplen, grape, men ett bär finns endast outtalat, nämligen häggens kärva stenfrukt. Alla som smakat på "häggbäret" vet. Den otroligt beska, men livfulla smaken som finns längst inne i diktsamlingens hjärta.
Återigen ett barndomsminne: /Begrepp försökte styra rymden kring en pojke som skjutsar/ en flicka på cykel genom grottor av hägg/.../Hennes ögonfransar är nu det enda jag när som helst kan se, en skugga hinsides/all dialektisk enfald. Om denna skugga skulle historien och/ våren handla, dess regn och höga sår./