För mig är Emily Dickinson en sann romantiker, och ett barn av sin romantiska epok. Född 1830, död 1886, "ett tillbakadraget liv på Amerikas östkust"... knappt utgiven under sin livstid, men geniförklarad av senare tider. Man kan fundera på hur det hade gått om hon hade levt i Storbritannien under motsvarande tid, varit man och haft ett grabbgäng runt om sig. Då hade hon säkerligen varit en Wordsworth eller en Coleridge. Hennes diktning går i samma naturorienterade banor, med besjälning och personifiering som mycket framträdande stilgrepp. Till form och innehåll påminner Dickinsons poesi även mycket om Percy Bysshe Shelley (1792-1822) i sina hyllningar av naturens skönhet, enkelhet och mystik.
Dickinsons lyrik är inte lika njutbar som Shelleys, trots likheterna, men enligt min mening överträffar hon Wordsworth i det att Dickinsons dikter så helt saknar ego. Dickinson är för ödmjuk för att ens vilja utropa sig till ett med naturen, utan nöjer sig med att betrakta, andtrutet och hängivet.
/Ett foder blad, kronblad, och en tagg/En vanlig sommarmorgon./En kolv av Dagg - ett Bi eller två- /En Bris, ett glädjesprång i träden - /Och jag är en Ros!/
Dickinsons språk är till ytan helt okomplicerat, och strävar mot största enkelhet. Man kan läsa henne i original utan att vara språkexpert. Men vad är det hon refererar till? Det är det som är gåtan, och säkerligen också det som hennes översättare denna gång, Ann Jäderlund, fascinerats och utmanats av.
I förordet till denna utgåva skriver Staffan Söderlund att "formulera en förståelse av en dikt, vilket är vad översättaren gör, innebär väl alltid en reducering av diktens utsaga. Det är ofrånkomligt, en meningslöshet som är meningslös att beklaga."
Att vara översättare är med andra ord ett riskfyllt arbete. Kommande tider lär kasta sten på en. På det sättet är det modigt av Ann Jäderlund att ge sig i kast med Emily Dickinson. I hennes egna kommentarer till översättningsarbetet visar hon prov på den största ödmjukhet, kombinerad med forskarnit. Särskilt tacknämligt är Jäderlunds forskande i hur Dickinsons handskrivna original såg ut. Det som särskilt slår mig är Dickinsons bruk av versaler, och att hon använde stor bokstav för att markera betydelsefulla substantiv, precis som Percy Bysshe Shelley. Jag tänker även på William Blakes (1757-1827) lyrik, där naturens animerade objekt eller handlingar står i fokus. För en nutida läsare har stor bokstav en annan betydelse än det hade på Shelleys tid. Så kommer det alltid att vara, nutiden hänger det förflutna i hasorna. Dickinsons storhet går dock inte att ändra på.