Herr Strindberg, hur försvarar ni exponeringen av er under det här året, föranledd av 100-årsminnet av er bortgång?
- Säg mig, vise man, vad skall man göra för att få ett slut på dessa galenskaper? Jag känner mig som åskådaren under sista akten av ett rysligt drama. Jag är nervös, har huvudvärk och smärtor i magen. Det blir värre och värre! Citronen är utkramad.
Ni delar alltså uppfattningen att uppmärksamheten och uppskattningen varit överdriven?
- Jag kan än i dag inte ge svar därpå. Man älskar eller man älskar icke.
Vad kan få en avskärmad nutidspublik att bry sig om böcker, inte minst era?
- Jag fördjupade mig i böckernas värld för att finna glömskan, vilket lyckades mig förträffligt. Det var en rätt oväntad följd av intellektuell överansträngning! (Host ..., host ...) Ursäkta.
Låter smittsamt. Har ni varit för intim med era gamla verk?
- Det ligger en nästan sinnlig tjusning i denna själarnas ömsesidiga beröring, dessa andliga omfamningar, dessa inre smekningar. Dammet från de kringflyttade böckerna håller emellertid på att kväva mig.
Hur ser ni numera på det ni som ni en gång ville reducera till äggstock, livmoder, slida, alltså kvinnan?
- Hon håller på att bli mitt levande poem. Ett samtal med en icke alldaglig kvinna är en konst. Sannerligen, man leker inte ostraffat med kärleken. Låt oss vara man och kvinna, älskare och älskarinna, det är det sanna!
Någon abstinens utan absinten?
- Berusning är livets sanna ändamål. Spriten har gjort mig mer skarpsynt.
Men rent nyktert betraktat, är inte mycket av det ni skrev förgrämt, förfärligt och förlegat?
- Vad skall man säga om en så narraktig reflexion? Det är en förolämpning mot mig som man och jag svarar med ett farväl en gång för alla och för alltid!
Så ni anser verkligen att era verk fortfarande äger giltighet och påverkar?
- Ja men Ödet styr i alla fall våra handlingar. Det enda vissa är att döden väntar oss.
Vilka av era verk skulle ni säga är mest levande, med bäst bevarad aktualitet?
- Med tanke på Thomas Quick, Daniel Westling, Palmedokumentären, kungen och Camilla Henemark, Reinfeldt, sommarklimatet, Sydsudan, Greklands statsfinanser och Syrien - torde det vara Utopier i verkligheten, såväl Tjänstekvinnans son som Giftas och Fadren, Mäster Olof, Han och hon, Riksföreståndaren, Oväder, Det nya riket, såväl Fordringsägare som Debet och kredit, samt både Till Damaskus och Inferno. Och rent allmänt En dåres försvarstal, förstås. I den har jag verkligen nedlagt det bästa av min själ - vilket ni förstås märkte av mina svar, ni belästa och bildade människa!?