Förutom allt som redan nämnts om skitåret 2014 finns ändå en sak kvar att uppmärksamma. Som vanligt rör det excessen, och det ständiga överflödet. Vad vi redan visste var att floden av konsumtion först och främst gjorde oss olyckliga. Andar i osalighet gled omkring på en våg av plastkort, rabatter och otillfredsställda önskningar. Vi köpte allt mer för att stilla vår oro. Men resultatet blev alltid motsatt. Ödesdigert motsatt, för att vara sanningsenlig.
Bortglömt i sammanhanget var beroendet.
Bruket födde ångest, som sedan botades med mer bruk som födde mer ångest. Det var ju i och för sig bekant sedan förut. Fast då gällde det mer direkta centralstimulantia – såsom alkohol och narkotika. Men vem ville vara en helt vanlig soptunnealkoholist nuförtiden? Sådant gav ingen status. Ingen ides längre göra snyftreportage om Bert och Berit som supit bort hem och julskinka. Trivialt.
Nej, beroendet tog fasta på annat i nutiden. Jag hörde till och med direkta vittnesutsagor från en Jasmine och en Jennifer (obs, fingerade namn) som inte klarade av att hålla sig borta från klädbutiker.
– Få män i min ålder har det problemet, replikerade jag, eftersom vi tycker att själva klädbutikerna i sig skapar en ansenlig mängd ångest.
Personligen befinner jag mig på herrekiperingar maximalt 52 minuter per år, all tid inräknad (kön i kassan, provhytter, etc.). Men för töserna var det tvärt om. Alla pengar gick till skira blusar, åtsittande kjolar, höga klackar och spetsunderkläder. Beroendet eller missbruket – kalla det vad ni vill – hade gått så långt att det inte längre var kläderna som hamnade i smutskorgen. Nej, dit förpassades i stället alla inkommande räkningar.
Sådär kunde man prya julgranen numera. Med oöppnade fönsterkuvert från inkassobolagen. Det fanns en uppsjö av liknande ovanor också. Ta bara det här med pekskärmar. Dessutom dök en artikel upp, helt oförhappandes på en tisdag, om sexmissbruk. Märkligt epitet för övrigt. Bekräftelseångest, påstås det, övergår i överkonsumtion av mänsklig lust. Eller så var det bara vanligt, hederligt maktspel som blev till en nitlott. Sabrina låg med chefen. Nu är hon avskedad.
Likadant var det tydligen med sockret och skraplotterna. Även överdrivet shoppande klassades numera som delvis substansberoende. Som om vi alla behövde en diagnos för att klarlägga orsaken till vårt idiotiska beteende.
Lika beroende var jag av mina demoner. Tro inget annat. Frågan rörde snarare själva diagnosen. För nu framstod ju även den som en drog. Så slapp vi undan allt ansvar för våra obalanserade egon.