Himlen är gråsvart och snön yr genom luften. Decembermörkret ligger fortfarande tungt över Gällivare, som den här tiden på året knappt hinner skönja morgonljuset innan det börjar skymma. Vid torget tronar den vackra, höga tegelbyggnaden från 1964 som tidigare varit skola, och som numera är museum. Där har vi stämt träff med NSD:s kulturpristagare 2017 – men det vet han inte än.
David Väyrynen ser uppriktigt förvånad ut när han får beskedet:
– Jag tittade bland de nominerade när det stod om det i NSD, och det är ju jättefina namn, verkligen, säger han och läser texten på diplomet:
– Motiveringen är jättefin, det är ganska mycket kontentan.
Han drar handen genom håret och skakar lite på huvudet:
– Jag fick ju Rubus-priset tidigare också, och nu detta. Förtjänar jag det här? Men jag har i alla fall jobbat ganska hårt för det.
Vi träffades i somras, precis innan David Väyrynens debut ”Marken” släpptes. Boken har hittills sålts i 1 800 exemplar,legat på topplistorna över flest sålda böcker och fått många fina recensioner. Han har medverkat i ”Lundströms bokradio”, i ”Babel” i SVT, gjort ”Dagens dikt” och ”Tankar för dagen” i P1. Då, innan boksläppet, anade han inte att boken skulle bli en sådan framgång, berättar han:
– Nej, inte så här pass mycket. Jag tycker ju att den är bra, att den tillför någonting nytt. Jag använder mig av både ämnen och stilistik som inte kanske har gjorts tidigare, mig veterligen i alla fall. Men det är fortfarande en diktbok, och den handlar om ett begränsat område med ett begränsat antal människor. Det viktigaste för mig var att den skulle gå hem i stugorna i Hakkas.
Och det har den gjort?
– Ja, redan under den första släppfesten den 18 augusti, fyra dagar innan boken kom ut, sålde jag nästan 100 böcker. Alla var jätteglada och tyckte att det var fantastiskt. Vi hade musik och läsning, det kändes som att de accepterade boken.
Han stannar upp och korrigerar sig själv:
– Eller att vi accepterade boken, om jag pratar om ett vi. Det är ju väldigt ofta prat om ett vi i boken, och det är ju vanskligt att skriva in ett vi, och säga att vi är så här och vi tycker så här, om ingen tycker så. Då blir man ju bara fånig. Men jag har fått jättemånga kommentarer kring boken i efterhand, att du ha satt ord på min uppväxt, du har lyckats pricka in vårt sätt att prata och vad vi pratar om, och då känns det jättebra. Och allt som har kommit där-efter är naturligtvis jätteroligt, men tror jag att ganska mycket är förlagets del, de är jätteduktiga.
Hur går du vidare nu, efter ”Marken”?
– Marken är ett av mina många projekt, och som jag blev klar med. Jag är ganska dålig på att säga nej till saker och ting. Och sedan jag flyttade hem 2011 så har jag gjort en massa olika saker, och väldigt få av dem har gett mig några slantar i fickan. Jag har varit politiskt engagerad, aktiv i Hakkas GOIF, hoppat på lite olika saker, hjälpt folk. Jag tycker att det är roligt, och jag tycker att det är viktigt att åtminstone delvis försöka leva som ”Marken” lär, att det är bättre att göra saker för andra än för sig själv.
Han berättar att han inte har skrivit ett ord sedan före sommaren, men känner ingen prestationsångest.
– Det får ta den tid det tar, jag har hållit på med ”Marken” i 6 år. Jag skulle inte vilja vara författare så, på heltid, jag tycker att det skulle bli tråkigt. Jag vill göra en massa andra saker.
Så vi kanske får vänta?
– Ja, kanske inte tio år, men.
Han funderar lite, skrattar till och säger:
– Några dagar efter släppfesten skrev en kompis: ”Nu har jag läst den. Den var svinbra. När kommer nästa?” Han får nog vänta ett tag, tänker jag.
Men först vill David Väyrynen göra så mycket som möjligt kring ”Marken”. Snart kommer den som ljudbok, som han läst in.
– Det står inte i vägen för mitt skapande på något vis, jag tycker att allt är skapande. Bara att komma ut och träffa människor och prata om texterna, om oss, det är minst lika viktigt som att plita ner det på papper. Sen, när det lugnar sig så får jag sätta mig ner och börja fundera på vad jag ska skriva.
Ett projekt som ligger nära tillhands är en diktsamling av ett lite friare slag:
– Jag tror att den ska heta ”Omkring Plassila”. Plassila var det gamla namnet för Gällivare, det var så man resonerade när man åkte till Plassila från byarna. Och jag vill skriva en rakare samling. Lite mer den typen av text som till exempel ”Fason” i ”Marken”. Mer traditionell dikt.
Om idéerna kommer, vill säga.
– Jag har jättesvårt för att skriva dikt på ett tomt papper, eller på en tom datorskärm. Jag lyssnar på radio eller läser något, och så kommer jag på att det där skulle jag vilja göra. Sen hör jag någon som säger något, eller hör en berättelse, ofta lokalt förankrad eftersom jag nu är här. Det hade varit mycket svårare om jag hade bott någon annanstans.
Han ler och berättar om mötena med ”gubbarna” på badhuset som samlas speciella tider där de går igenom sina ritualer.
– Jag tycker att det är jättefint, och såna saker skulle jag vilja berätta om. Någonting som jag tycker att vi kan vara stolta och glada över, och som också kan lyfta en annan sida av Norrbotten, eller Lappland, eller ”byfinland”, eller vad man nu vill kalla det. Och förhoppningsvis låta det komplettera eller vara ytterligare en pusselbit i berättelsen om oss.
– När filmen ”Jägarna” kom 1996 var det mycket snack om den, folk blev förbannade och sa att det här är inte Norrbotten. Jag har sett om den, och visst är också det Norrbotten. Men det är en väldigt ensidig bild som måste kompletteras.
Innan vi går en trappa upp för fotografering och filmning av David Väyrynens diktläsning, säger han:
– Både idoldeltagaren Jemima och Svante Lindqvist är från Gällivare. De är från två helt olika tidsåldrar, två helt olika personer. Därför är det så viktigt att även hon blir uppmärksammad. Och kanske jag också.