Sågspån och eld är tredje delen i Vibeke Olssons romanserie om Bricken, en ung flicka i slutet av 1800-talet, i strejkens och storbrandens Sundsvall. Nu är Bricken runt tjugo, och handikappad efter en olycka på sågverket.
Man kan säga att Bricken får representera ett arbetarkvinnoöde, så som det kunde se ut för väldigt många i den tiden; hårt och riskfyllt arbete, tidiga barnsängar, obefintlig uppbackning från samhället, fattigdom, ohälsa. Allt detta i underkastelse inför livsvillkoren, vilket ofta ledde till att man tog sin förtröstan i religionen.
I del två, Bricken på Svartvik, växer också hennes gudstro fram, och här i den senaste delen, är det temat än tydligare. Vibeke Olsson målar upp en historisk kvinnoskildring, men gör ingen moralisk eller politisk analys i framställningen.
Läsaren får själv dra slutsatserna, utifrån hur Brickens liv ser ut. Därför blir boken mest en dramaskildring, med fokus på de livshändelser som blir summan av Brickens liv.
Det är inte fel att kalla Sågspån och eld för en historisk dramatisering av en epok i Sveriges industriliv, men med kvinnor i huvudrollerna.
Jag tycker personligen att både Sågverksungen och Bricken på Svartvik hade mer klös i berättelsen. Nu är stämningen mer andaktsfull och nästan pastischaktig bitvis.
Det är fortfarande läsvärt, men när sentimentet dryper för mycket i kvinnoskildringarna, bläddrar jag helst förbi det. Vibeke Olsson gifter bort sin Bricken i ett happy end - med en bibel i handen istället för ett politiskt manifest, och för mig hade det gärna fått vara tvärtom.