Jag undrade; hur vet man att det är dags? Det vet man, det känner man, svarade de insiktsfulla. Att avsluta en trogen följeslagares liv är nog ett av de svåraste beslut man kan ta, något som tyvärr är tvunget när ålder och sjukdom tagit ut sin rätt, men hur resonerar när allt inte är solklart och var går gränsen för egoism?
När min Selma fick en knöl på ryggen började jag mentalt förbereda mig på vad som måste göras. Framförallt fick jag inte vara självisk. Sorgen skulle gå att lindra med tankar om evigt gröna ängar, regnbågsbron, om en katthimmel där råttor i överflöd ilar runt. Knölen växte snabbt och satt illa till. Risken att den beblandat sig med ryggraden var stor och därför ville veterinären inte operera. Rådet blev att låta katten vara så länge hon mådde bra, och i eländet fanns en tröst. Den var inte elakartad.
Förnekelsen var stor, jag mätte med handen och ansåg att knölen avstannat, men så kom sommaren och tillsammans med Selma verkade den få ny energi. När den inte längre rymdes i min hand förstod jag att tiden var på väg att rinna ut. Jag letade tecken på lidande, att gnistan i blicken slocknat eller ett annat tydligt besked. Men Selma fortsatte springa runt, alltid lika glad, lika klarögd. Spinnande makade hon sig tillrätta vid mitt huvud om natten. Precis som hon gjort i femton år, dock med detta otympliga bihang. Denna förbannade knöl som skulle ta henne ifrån mig. Eller skulle den? Någon mening fanns det väl i att en eminent kirurg med egen röntgenutrustning nyligen öppnat veterinärklinik i Töre.
Var jag självisk nu? I Selmas blick tyckte jag mig se svaret. Jordelivets sista råtta var inte infångad, och den dagen hon for till katthimlen så skulle det minsann inte ske på grund av någon knöl. Den inre rösten hade talat. Det fick kosta vad det kosta ville. När röntgen visade att ryggraden låg fri var operationen given. Folk slog sig för knäna och sa att jag var galen, att jag var en av hundra, de nittionio andra skulle låta katten somna in. Herregud, en femton år gammal katt! ”Ja, fast katter kan bli en bra bit över tjugo, hon kan faktiskt ha en tredjedel av sitt liv kvar”, var min orubbliga inställning.
Selma förundras över sin lätta kropp. Den kan springa fort och hoppa högt igen. Vi lever inte längre på lånad tid, vi har köpt oss tid. Ingen vet hur länge, men jag vet att det var rätt beslut. Djuren kan inte prata, men vi kan lära oss att lyssna. En blick säger mer än tusen ord, och som sagt, man vet när det är dags. Det var det inte nu.