I debatter kring etnicitet, invandring, integration och rasism pratar vi ibland om sociala fenomen som fasta, oföränderliga ting. Vi pratar om en svensk kultur. Vi pratar om ett svenskt samhälle. Vi pratar om ett svenskt Vi och ett utländskt Dom. Vi pratar om dessa i bestämd form – som om det finns en sann svensk kultur. Ett sant svenskt folk. Ett sant svenskt samhälle.
Om man pratar om kultur, samhälle och individer som beständiga saker vilka i sin natur inte förändras, kommer också definitionen av dessa grunda sig på skillnader. Det som är svenskt, definieras av att det är motsatsen till det som är utländskt.
Det blir alltså skillnaderna som utgör ramarna till vår identitet, och då blir plötsligt förändring något väldigt farligt. Integration blir en fråga om att äta eller ätas – något som hotar att sudda ut det vi är. För om vi blir som ”de andra”, vilka är ”vi” då? Inte svenskar i alla fall.
För att kunna överleva – som ett samhälle, som en kultur, som individer – blir vi därmed besatta av att behålla och betona skillnaderna mellan det som ska ses som svenskt och det som ska ses som icke-svenskt.
Men vad innebär den trygga och stabila svenska nationaliteten som vi slåss så hårt för att bevara? Vad är det som är det typiskt ”svensk”? Och vilka är typiska ”svenskar”? Om du frågar någon i dag så är det typiskt svenskt att käka fredagstacos och åka till Thailand på julen. Om du hade frågat någon på 1700-talet hade du nog knappast fått samma svar.
Här är min poäng: det som anses vara svenskt är något som ständigt förändras. Det som är ”svenskt” är pågående aktiviteter och processer som får sin identitet genom interaktion – och inte isolering från ”de andra”. Fredagstacos är resultatet av ett möte, och inte en separation, mellan två olika kulturer.
När vi slutar vara så besatta med att bevara något vars betydelse ständigt förändras kan vi uppmärksamma kulturella skillnader på ett nytt, mer konstruktivt, sätt. Istället för att lyfta fram skillnader mellan ett ”vi” och ett ”dom” som en ursäkt för att bevara och försvara dessa, kan skillnaderna ses som en chans till interaktion och ömsesidigt lärande. Fokus kan därmed flyttas från en omöjlig och hopplös kamp mot förändring, till uppmärksammandet av de möjligheter som finns i att ständigt utvecklas och växa.
Titta bara på den senaste uppdateringen av fredagstacosen. Hejdå köttfärs. Hej pulled pork. Behöver vi verkligen något mer bevis?