Personlig och privat är de första ord som dyker upp när jag läst Bosse Johanssons (BJ) Paradis i norr. När man som BJ förverkligar en dröm och skriver en bok om sitt älskade Lappland är det förståeligt att det kan vara svårt att se gränsen mellan det personliga och privata.
För fem år sedan läste jag Flottare med färg av samme författare. Den var rik på berättelser och dramatik runt det farliga arbetet som flottare. Men framför allt innehöll den fantastiska bilder och foton runt bokens tema. Det samma gäller för Paradis i norr. De över 300 fotona, mestadels författarens egna, tar andan ur en med sin storslagenhet. Och lite är det så att texten många gånger känns som ett komplement till bilderna.
Ämnet i sig är förstås tacksamt med sina väldiga vyer och dito kontraster till det som för stunden finns för handen.
Människan är liten i eller intill Sarek, Kebnekaise eller vid foten av Aktses mytiska topp. Och bör kanske, som BJ, känna förundran och vördnad. Dock inte för de "plågoris" som går under namnet mygg och kan göra den ivrigaste fjällfiskeentusiast tokig in på skinnet. Eller få den legendariske storviltsjägaren Sigurd Läntä att fatta pennan och beskriva myggen som djävulen i paradiset.
Naturen må ha huvudrollen men utan möten och återseenden med människor och intressanta karaktärer hade Paradis i norr knappast fått mig att orka till sista sidans nummer 270.
Området norr om polcirkeln är glesbefolkat, men BJ:s 50 år i regionen som fiskare, jägare, vandrare eller som journalist på NSD har säkerligen hjälp till att öppna människors sinnen och därmed lust att berätta. Som 94-åriga Ellen Grape i Närvä som drev ett pensionat, Hjalmar med örnarna, som får mig att tänka på Lars Molins pjäs Mjölkbryggan och kampen mot dumma myndigheter. Eller kapitlet Kejsarinnans arvtagare, som handlar om Kummavuopio och tiden efter den legendariska Olga Raattamaa i Sveriges nordligaste bebodda gård. En viss Lennart Nilsson, världsberömd fotograf, finns också med.
Det område som skildras bär på många historier, berättade eller sådana som bara tynat bort och glömts bort, varav några kanske medvetet. I kapitlet Ägget och rövarna gräver BJ i historien och skakar månne till piedestalen under Lars Levi Laestadius och Hjalmar Lundbohm. I Kiruna-grundarens fall handlar det om gravplundring i Ruonala, som han påstås varit med och sponsrat, medan Laestadius långt tidigare påstås ha agerat "vägvisare" åt franska huvudjägare. Sant eller osant?
Tja, BJ har mycket på fötterna i sin framläggning. Klart är hursomhelst att de medvetet eller omedvetet tjänade tidens rasbiologiska tänkande där bland annat samer utgjorde lämpligt forskningsmaterial.
Paradis i norr är en kärleksförklaring och en hyllning till "kontrasternas sköna värld", som sista kapitlet i boken heter. Personlig och privat, som redan sagts, där det sistnämnda stundom tar över med tröttsamt vandringsfiske i bäckar och insjöar. För den invigde måhända intressant, annars ... nåja. Om det inte vore för fotona som är mumma oavsett texten.