När jag var fem år fick jag min första lektion i vänskap. Hukade bakom rutschkanan höll hon sitt snoriga finger mot mig. ”Lova att du lovar!” sa hon allvarligt. Jag lovade, varpå hon kupade handen till en megafon och satte sina ord till mitt öra. Hon sa: ”Min syster har fått mens.” Jag sa: ”Jag har hört talas om det, jag tror min kusin har det”. Vi nickade i samförstånd mot varandra, osäkra på ordets riktiga innebörd.
Redan i tidig ålder lär vi oss att goda vänner är sådana som delar hemligheter. Vi lär oss att hemligheter är en slags social valuta; något man använder för att skaffa och behålla vänner. Att dela med sig av sina hemligheter är som att dela med sig av sin läsk. De är en gest; en fråga och en inbjudan till någon att kliva närmre. Ett tecken på tillit och förtrolighet, där sökandet efter tröst och bekräftelse blir ett lim som svetsar människor samman i ett vi.
Att dela med sig av sina hemligheter till någon annan är att skapa en trygg bubbla där individuella svagheter, misslyckanden eller tillkortakommanden kan bli en gemensam styrka. En bekräftelse på att vi inte är ensamma om att känna oss otillräckliga och rädda inför världen och allt vad den innebär i form av förväntningar, krav eller dödsbringande mens.
Men trots att hemligheter är tätt förknippade med vilka vi är och vad vi betraktar som de sämre sidorna av oss själva eller andra människor, säger hemligheter snarare mer om det omgivande samhället än enskilda individer. Hemligheter grundar sig på samhällets normer och föreställningar; på det som vi har lärt oss är skamfullt, pinsamt och tabu. Samtidigt som stämplandet av ett fenomen som en hemlighet riskerar att återigen göra denna skamfylld och tabulagd, kan också avslöjandet av hemligheter fungera som ett privat uppror mot själva stämplingen i sig. Att prata om saker som man inte ”ska” prata om, att yttra känslor som man inte ”ska” känna blir alla en form av motstånd. Ett ifrågasättande av de normer och föreställningar som gjort vissa saker skamfyllda från första början.
I mötet av delade hemligheter kan nya, gemensamma normer skapas. Och när jag är tolv år och hittar blod i mina trosor får jag inte panik. Jag tror inte att jag kommer att dö på fläcken, som min kompis mormor gjorde när hon fick mens för första gången och brast i storgråt på skoltoaletten. Jag skäms inte över mina rödfläckade trosor. Jag knölar inte ner dem längst ner i tvättkorgen.
Istället ringer jag min kompis för att diskutera nästa stora fråga: tampong eller binda?