Nej, vi består alltså inte alls av 70 procent vatten. Vi består snarare av 99,9999 procent ingenting.
Dagens teoretiska fysik ställer mycket på ända. Atomen är tomhetens Mekka. Att materien ändå uppenbarar sig som den gör för oss, som den sked vi äter morgonyogurten med, är således en illusion. Eller att vi mer borde betrakta stenen, bordet, marken...som holografiska interferenser av energier utan någon egentlig substans, och utan utsträckning i rummet.
För att göra det hela ännu mer förvirrande har fysikerna introducerat ytterligare ett gåtfullt begrepp i sammanhanget: Mörk materia.
Saken är den, att när man studerar galaxerna så tycks där finnas massor mer gravitation än vad som utgörs av den synliga materien. Astronomerna gör alltså ett tappert försök att räkna ut hur mycket massa som finns i en galax. Sedan jämförs galaxens rörelse mot kända gravitationsdata. Nu kollapsar alltihop. Rörelsemönstret stämmer inte. Det är inte ens i närheten av vad det borde vara. Allt stämmer så dåligt att antagandet måste bli att den synliga materien bara åstadkommer omkring 20 procent av gravitationsfältet. Hela 80 procent av universums materia utgörs alltså av någonting okänt. Ett osynligt någonting.
Men ingen vet vad.
Ett annat antagande skulle kunna vara att det snarare är något grundläggande fel på teorierna. De naturlagar vi tror oss lyda under kanske inte alls stämmer. Eller också har vi bara tolkat observationerna galet. Och att det behövs ett paradigmskifte, helt nya sätt att betrakta detta spöklika kosmos på. Precis som Kopernikus en gång gjorde.
Kanske finns det partiklar som färdas bortom ljushastigheten, och att de därför är osynliga för oss. Men att de lämnar spår efter sig i form av gravitationsfält. Vem vet?
Som så ofta förr när kunskapens företrädare kaxigt proklamerat att ”nu vet vi nästan allt om världen”, är det inte då som det hela brukar visa sig vara helt baklänges? För visst är det någonting märkligt med en teori som bygger på att 80 procent av världsalltet är osynligt.
På tal om att se med annat perspektiv skulle jag som avslutning vilja citera den grekiske författaren Nikos Kazantzakis:
”Med klarhet och lugn ser jag på världen och säger: Allt som jag ser, hör, smakar, luktar och berör, är skapelser av mitt medvetande.”