Det mänskliga - en röd tråd
KONSTRune Wanler - MinnesutställningKulturens hus, LuleåPågår to m 2 november
Foto: Patrik Boström
Så var det också för Rune Wanler. Han målade och tecknade in i det sista och de avslutande teckningarna i minnesutställningen över Wanler gjorde han sängliggandes innan han lämnade jordelivet vid 80 års ålder år 2004.
Det är sköra teckningar. Vackra och med nerv.
Men det är i den andra änden av Wanlers konstnärskap som minnesutställningen på Kulturens hus tar sin början.
De tidigaste målningarna är från 50-talet och tydlig präglade av tiden i färg och temperament - återhållna där färgerna balanserar kontrollerat mot varandra och de anonyma figurerna omges av en fin linjeföring.
Det är ganska långt från det expressionistiska uttryck som jag förknippar med Wanler och som rymmer en helt annan typ av färgbehandling. Och redan i bilderna från 60-talet kan man se ett helt förändrat förhållningssätt till färgen hos Wanler.
Men det finns en sak som alltid återfinns i hans måleri. Den mänskliga figuren.
Visst finns avvikelser i motivvalet. Som i landskapsbilderna Vinberg I och Vinberg II. De är från Spanien där han och hustrun var på semester 1964 och -68.
Men den mänskliga figuren löper som en röd tråd genom Wanlers konstnärskap över decennierna.
Samtidigt stod han inte utanför tiden, vad man kan se i bilderna i alla fall. Det finns tydliga tidsmarkörer i vissa bilder. Men Wanler tycks inte heller ha varit någon som helt uppslukades av tidsandan i sin konst. Hans 70-talsbilder av gruvarbetare är, exempelvis, långt från plakatpolitiska på det sätt som tiden bjöd. Han var en kolorist som var skicklig på att reducera och det bar han med sig även när han porträtterade gruvarbetare under 70-talet. Han låter pannlampornas gulaktiga sken lysa upp ett fragment av ett ansikte och det finns något närmast neorealistiskt över hans måleri från den här tiden.
I 80- och 90-talsmåleriet driver han färgbehandlingen vidare och i slutet av hans liv tycktes närmast glödande färgklickar smyga sig in i vissa målningar. Ett bra exempel på det är målningen Avsked II samt Familjen, som är från de sista åren av hans liv.
Hängningen väcker dock en del funderingar. Det är ingen linjär hängning från 50-tal till de sista bilderna från 2004. I stället kan man ana en tematisk ansats - till exempel med gruvarbetarbilderna samlade, liksom Wanlers sista bilder från sjukhuset. Men det gör att utställningen blir en aning spretig när tidsepokerna bryts mot varandra.
Mycket av tyngdpunkten i utställningen ligger också på 2000-talets konst. Nästan hälften består av Wanlers sista fyra år som konstnär. Ur ett historiskt perspektiv hade det förstås varit roligt att se mer av de tidiga åren. Men det hindrar inte att minnesutställningen över Rune Wanler blir en intressant tillbakablick på ett omfattande konstnärskap.
Så jobbar vi med nyheter