Tomas är företagare, en överårig alfahanne. I den första av romanens fyra delar är han på gymmet och får problem med hjärtat men måste ändå, mellan smärtorna, försöka få omkull den dam som håller i övningarna (trots att han föraktar henne djupt).
Kim är sköterska, en drömmare som flyr, sviker eller tappar bort givna löften. När han är över och tittar till sin grannes sjuke son kliver Tomas in i lägenheten. De två har aldrig träffats men Kim har i åratal fått höra sambon Saras bittra berättelser om Tomas som försvann när hon skulle föda hans dotter. Tomas vet däremot inget om Kim men gör nu anspråk på både Sara och flickan.
Vem har rätt i en konflikt av detta slag och vem får rätt? Det blir en långdragen, vildsint verbal och fysisk duell. Ett triangeldrama alltså där den tredje parten, Sara, aldrig dyker upp.
I den andra delen får vi ta del av Kims tankar men inte Tomas, i den tredje är det tvärtom. Det dröjer ett tag innan det blir ordning på samtalet och grälet och innan läsaren är med på noterna. Skickligt halar emellertid Flygt bit för bit fram deras livshistorier samtidigt som kraftmätningen pågår.
Det blir en drabbning där ansvar, kärlek, moral och könsroller rätt osorterat ventileras. Det handlar om hur man väljer i livet och vilka möjligheter man egentligen har att göra andra livsval.
Samtidigt ser man de två männen allt tydligare: Tomas med alla sina pengar och sin obrutna livsaptit, Kim med sin trofasthet och sina vaga ambitioner.
Flygt beskriver de båda männens minspel, gester och rörelser, de nästan dansanta rörelserna, men så ingående att varje replik nästan drunknar i det där kroppsliga sammanhanget. Det ska väl förtydliga spelet mellan de två men skymmer bitvis de verbala råsopar som delas ut men också mer tänkvärda synpunkter.
Det retar mig en del. Tänk dig en blind person i en teatersalong som bredvid sig har en vän som hela tiden beskriver allt som händer på scenen.