Det är i barn- och ungdomsåren vi väljer våra favoritnummer. De kommer till oss – och vi väljer. I mitt fall handlade det om Leeds United och en viss Peter Lorimer, hårdskjutande mittfältare som kunde slå frispark som ingen annan.
Numret på tröjan – sju.
Det har jag levt med ända tills för några veckor sedan då jag insåg vilken siffra som gäller. Men ingen vetskap utan motstånd. Om dualismen fick bestämma skulle vi alla gilla siffran två. Liv, födelse. Början, slut. Allt, intet. Rik, fattig. Man, kvinna. Kvinna, man. Man, man. Kvinna, kvinna. Dubbeldajm ...
Turligt nog är livet beskaffat av fler möjligheter och val.
Därför tror jag på siffran tre.
Den som utifrån födelse och död markerar livet. Den som markerar en tredje ståndpunkt, alltid viktig att lyssna till när parter kört fast. Som har fäste och förståelse inom de flesta religioner och kulturer.
Som treenigheten i frid, fröjd och försoning.
Som tes, antites och syntes.
Som I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Som i kropp, själ och ande.
Som syskonrelionerna: judendom, islam och kristendom.
Som Fontana di Trevi, vars namn kommer från att en gång tre gator möttes vid fontänen.
Som de tre vise männen.
Som de tre musketörerna.
Som anden i flaskan – tre önskningar.
Som titeln på konstnären Paul Gauguins (1848–1903) mest kända målning: Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart är vi på väg?
Som Göran Sonnevis diktsamling Språk; verktyg; eld, Bonnier 1979.
Som The Jam – gitarr, bas och trummor.
Som att du tittar över fjärden och ser två punkter – allt däremellan är tre.
Som att det krävs tre ben för att pallen ska stå.
Som att det krävs tre hårslingor för att göra en fläta.
Som trädets rötter, stam och krona.
Som penna, papper och berättelse.
Nej, jag pratar inte om kompromissen.
Som att antingen ett eller två vore bättre.
Jag pratar om tre. Helheten.
Det universiella.
Som Gunnar Ekelöf skrev i Absentia animi:
Sats motsats slutsats som blir sats igen.
Tre, alltstå.
Nu är det din tur. Vilket är ditt favoritnummer?