Det finns hopp för Ulf Lundell
BOKUlf LundellVädermannenWahlström & Widstrand
Foto: Lars Pehrson / SvD / SCANPIX
- Jaså.
- Varför då?
- Herregud, ja varför? Jag vet inte, det är väl bara så. Jag bryr mig bara om vädret tyckte hon.
Konstnären Georg, huvudperson i Ulf Lundells nya roman Vädermannen, lever ensam i en gård på Österlen. Han har trettio hektar men ingen glöd. Vare sig i måleriet eller livet. Han låter sitt förhållande med den betydligt yngre Lydia rinna ut i sanden. Mot de få som besöker honom är han ständigt på sin vakt.
Det är som om Georg dragit sig undan till det enda begripliga och oförnekliga:
Skyarna, sädesärlorna, hundkexen.
Asparna, nässlorna, sommarregnen över fälten.
De flesta av Ulf Lundells romaner har en bedrägligt långsam upptakt. En huvudperson, ofta till förväxling lik författaren själv, rör sig i hemmiljön och gör typiska vardagssaker. Georg häckar på sin gård, tittar på spansk ligafotboll, ser lågtrycken avlösa varandra denna kyliga sommar 2007. Han rensar ogräs, planterar en hägg, dricker för mycket vin. Lite långtråkig läsning, men samtidigt behaglig.
Precis som trogna Lundell-läsare lärt sig skiftar romanen plötsligt växel. Ett oannonserat besök, ett möte på en skogsväg, ett avslöjande en sen kväll. Och historien är igång.
Två äldre män gör entré: X, en gammal rockräv på dekis, och Allan Monk, känd författare utan inspiration men med vackra flickvännen Sofia i släptåg.
Efter en blöt midsommarfest är Allan och X borta. Sofia är hastigt och halvlustigt Georgs älskarinna och isoleringen bruten.
Samtidigt dagdrömmer Georg om Edith Frank, en femtio-nånting sorgsen skönhet han möter på sina långa promenader.
Och snart ska två personer be Georg om tjänster som förändrar hans liv i grunden.
Med sin förra roman Värmen (2005) fullbordade Ulf Lundell den romantrilogi som inleddes med Saknaden 1992 och fortsatte med Friheten (1999). Dags alltså för en nystart.
Eller kanske inte. Mycket i Vädermannen känns igen: Melankolin, tvekan mellan att stanna och att resa, skavningarna mot dagens Sverige ("Världen var fördjävlig. Alla var lyckliga. Alla hade lån. Alla spelade poker."), tron på konsten som livets mening trots att konsten alltid innebär ett misslyckande.
Men det finns en resignation nu, en förlamande känsla av uppgivenhet som huvudpersonen tvingas bekämpa i varje stund.
Kärleken, tidigare en möjlig utväg, har strippats på alla illusioner.
Klimatförändringarna kommenteras ofta, den nya regeringens utförsäljningar likaså, och utfiskningen av haven.
Det är lite domedagskänsla över alltsammans.
Vad annat göra än att dricka sitt vin, odla sin trädgård.
(Lundell kan inte ha undgått att en "väderman" dyker upp i en klassisk Dylanrad:
"You don’t need a weatherman to know which way the wind blows."
Kanske är Vädermannen "onödig", passé, bortspelad från samtiden.)
Finns det då inget hopp? Ja, det finns hopp. Men det kommer lite oväntat, och lite sent. En konstruktion?
Lundells nystart är språklig. Den karaktäristiskt febriga böljande rytmen bryts ofta mot en kortare, fullödigare, mer sammanpressad prosa. Det är som om Lundell upptäckt sitt språk på nytt. Som om han tar upp orden, leker med dem.
"När jag passerade Eriksdalshallen... lösgjorde sig, som det ibland heter, en figur ur mörkret"
Ibland är han så språkkonkret att tankarna går till Gustaf Fröding och hans Gråbergssång ("grå, stå, grå, stå, grå-å-å-å. Så är gråbergs gråa sång lå-å-å-å-å-å-å-å-ång").
Även i denna bemärkelse en riktning mot det faktiska, solida, som eken grön och tung i jorden.
Det finns hopp för Ulf Lundell.
Så jobbar vi med nyheter