Något som alltid slagit mig i läsningen av Combüchen är hur hennes stil och sätt att skriva, som medför att man som läsare dras in i ett visst lästempo och sätt att ta in texten. Det sättet att läsa påminner mig om hur Torgny Lindgren övertalar sin läsare att lyssna på honom, och att ta in orden i exakt samma takt som de skrivs eller sägs.
Sigrid Combüchen är med andra ord mycket kompetent som berättare, och en sådan som man vill lyssna till, i kraft av berättarröstens styrka.
Den umbärliga ger så röst åt en litteraturhistoriens hang-arounds, en outsider, om man så vill, som var fast besluten att nå sina idoler, Fröding och Lagerlöf. Hade denna historia inträffat i Facebook-tid, hade nog ingen roman behövts. Då hade allt redan stått, i realtid, för alla att läsa.
Nu utspelar sig alltsammans i en tid när brev (med frimärken), eller tidningsartiklar, var det snabbaste sättet att kommunicera på. Det slår mig att med rätt spökskrivare hade Ida Bäckmann, den famösa, kunnat få övertaget över både Fröding och Lagerlöf. Nu, i backspegeln, så ter sig Bäckmanns försök att komma nära sina idoler både patetiskt och löjeväckande.
På det sättet är Combüchens stoff problematiskt. Författaren tvingas att mer eller mindre medvetet, ta ställning till vem denna kvinna Ida Bäckmann var, och vilka hennes bevekelsegrunder var.
Även om Combüchen, självklart feministiskt medveten som hon är, förstår Bäckmanns underordnade position, så är det ändå driften att göra en journalistiskt driven, dramabetonad skildring, som tar över skrivandet.
Boken är ingen upprättelse eller korrigering av ett tidigare rykte, vilket baksidestexten vill göra gällande, utan snarare en retorisk uppvisning i hur man tar den svagares sida, men ändå i slutänden sällar sig till belackarna.
Från andra sidan graven är det inte lätt att vare sig komma med dementier eller jakanden. Den stackars Ida Bäckmann, med sitt oerhörda behov av att komma i närheten av de hon så stort beundrade, kan inte göra några inlägg vare sig på Facebook eller några andra sociala medier, vilket hon otvivelaktigt gjort, om hon varit i livet. Frågan om det etiska i att skjuta på sittande fågel behöver därför diskuteras, i läsningen av Den umbärliga.