”Nu tystnar allt nu slocknar alla ljusen, där sitter Mårran ensam som ett berg. Och runt omkring är hela marken frusen, och själva månen tappar all sin färg”
Det var ungefär här det brukade komma, det där ruskiga improviserade ”buhuhuhu” från djupet av pappas mage. Hur många omlån av Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? som registrerats i mitt namn är oklart, men jag har alltid haft en tendens att satsa på säkra kort och det bästa jag visste var att bli skrämd.
Visst hände det ibland när månen var blek att jag funderade på om Mårran var nära, eller om bergatrollet från Tomtebobarnen skulle titta fram bakom ett stenblock och ropa bu, men rädd på allvar har jag aldrig varit. Jag fick förklarat för mig att allt detta tillhörde sagovärlden.
Starka känslor lämnade avtryck och mitt intresse för att läsa och skriva började här. Efter vissa sidospår som journalistutbildning och försök till att författa en bok, så har jag kommit fram till att det nog är bibliotekarie jag vill bli. Tänk att få jobba bland dignande bokhyllor, att inspirera till läsning. Att vägleda till omvälvande litteratur, och framförallt att med darrande hand få plocka fram de egna gamla favoriterna till barnen. Eller? En oro smyger sig sakta på. När lättkränktheten fått fäste samhället är det säkert bara en tidsfråga innan även litteraturen angrips.
Alfons Åberg-filmer stoppades i förskolan efter att ett barn drabbats av mardrömmar och sömnlöshet, och kanske är det så att många föräldrar idag inte har tid att sätta sig ner vid sängkanten, prata igenom känslorna och trösta. Mer rationellt är att kräva ett stopp. Detta kortsiktiga tänkande främjar inte utvecklingen hos de små. För om man inte lär sig hantera ett sagomonster, hur ska man då klara av de verkliga monstren, de som i mänsklig skepnad ställer till med bekymmer i världen?
Min skräck är alltså att som framtida bibliotekarie behöva gömma undan verk, inte bara barnlitteratur, som roat och fascinerat i så många år, eller att kanske byta ut dem mot censurerade upplagor.
Jag går inte så långt som att säga att jag känner mig kränkt av lättkränktheten, men jag ogillar den starkt. I det stora hela får jag ibland känslan av att folk går omkring och letar fel bara för att få utropa sig som kränkta, och börjar man ta sådant på för stort allvar så blir det ett hot mot yttrandefriheten. Folk måste verkligen ta sig i kragen. Och som Tove Jansson skrev; ”Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt, men de är ännu lättare att trösta efteråt.”