Med god vilja och gott humör går det mesta.
Till exempel går det att engagera sig och ställa upp för att åstadkomma hjärtvärmande stordåd i denna iskalla tid då utsatta unga och gamla tvingas fly för att hitta nytt hemland och liv.
Likaså går det att skriva en berörande berättelse om hur det kan ske, vilket är vad Anna Ovesson från Bjurholm har gjort.
Hennes historia utspelar sig i ett trött litet samhälle i Norrlands inland. Där bor 29-åriga Artemisia Andersson, till vardags kallad Mia. Hon är underbetald anställd på ICA, tillfreds först när hon kan gå till sin fete chef och säga upp sig. I byn en bit bort bor Gunilla, hennes maniskt miljömedvetna mamma, som är trött på alla neddragningar i den hemtjänst där hon jobbar. Också hon lever upp vid tanken på att få göra någonting nytt och meningsfullt.
De handlingskraftiga kvinnorna får den chansen hos Elof, en snäll men vresigt karikatyrliknande glesbygdsföretagare. Den senaste säsongen var ett fiasko utan like för hans bär- och syltindustri. Han tänker därför förvandla industrilokalerna till flyktingboendet Bothniaborgen för att få in pengar. I bakhuvudet bär han också idén om att kunna använda flyktingarna som gratis arbetskraft i bärplockningen.
De välvilliga tre och de syrianska familjer som anländer blir snabbt vänner. De lär av varandra och det mesta artar sig på bästa sätt. Skillnaden mellan lingon och blåbär lyckas Elof få syrianerna att förstå, trots sin knackiga engelska, och alla inser att det bär sig att ställa upp.
En missunnsam handlare och perenna myndighetsbyråkrater börjar snart spira som ogräs i blåbärsriset, men eftersom det är en rätt sagolik skildring får den förstås ett hoppfullt slut.
Debutanten Ovesson skriver livfullt, både hurtigt och humoristiskt men på sina ställen lite valhänt. Bland annat förlänger hon alltför många meningar med överflödiga ord och övertydliga förklaringar, ungefär på det sätt som den här är onödig efter kommat.
Den här första gången framstår hon därför som den författare hon ännu är – alltså ett blåbär.