Just nu ställer Vanja Lindbäck också ut i Galleri Lindberg. Där finns också en hus, eller snarare något som liknar en bukett av hus. Hemma i galleriet och ateljén i Ersnäs finns det så många fler bilder av det barndomshem som ligger ett stycke bort från hennes och maken Hildings hem.
På en av barndomshemsbilderna finns också en barnvagn med stora hjul.
– Jag fick inspirationen av Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin och scenen med barnvagnen som rullar utför trappan.
Det kanske är en liten Vanja Lindbäck i vagnen. En liten Vanja som tidigt fick en känsla för skapandet.
– När jag gick i första klass fick jag en ask färgkritor. Det var något speciellt just för mig. Läraren Börje Andersson stimulerade mig att rita och måla. I årskurs åtta anmälde han mig till en teckningstävling och jag blev en av de tre förstapristagarna.
Hågen stod tidigt till konsten, men yrkesvalet blev inte konstnären, men lite i den vägen. Vanja Lindbäck arbetade som kartritare på Skogsstyrelsen, ritade kartor över skogsfastigheter.
– Jag kunde hålla på länge med att göra fina rubriker på kartorna. Då använde jag gamla stilar. Det var lite av kalligrafi.
Det var en del av kreativiteten och skaparglädjen som fick utlopp i kartorna. Så följde två år på konstlinjen i Sunderby folkhögskola.
– De två åren där hade gärna fått bli fyra.
Konstskolan blev avstampen i målandet och med ett avbrott medan barnen var små har det sedan blivit ett obrutet målande.
– Först målade jag bara i olja, nu är det mera akryl, men det är mera studs i oljefärgen. Jag målar varje dag.
Hon visar den senaste målningen i ateljén, som ligger i källaren. Det är en bild med naturmotiv, kanske vass, eller är det möjligen träd i en skog. Naturen får ofta vara inspirationskällan när Vanja Lindbäck målar, eller så kvinnor eller – frukt.
– Jag har nästan aldrig målat en man. Jo, förresten här är en manlig modell, säger hon och tar fram en duk i ateljén. Den är ovanligt färglös för att vara en av hennes målningar och det vi ser är en manlig ryggtavla.
Och så detta med frukten.
– Livet är ju som en fruktskål. Man måste fylla skålen med något.
Vanja Lindbäck är ingen flitig utställare. Innan utställningen nu på Galleri Lindberg i Luleå hade hon 2010 hon en separatutställning i Norrbottens museum. Hon när dock planer på en annorlunda utställning med utgångspunkt från hembyn Ersnäs.
– Det finns tre andra konstnärer som har anknytning till Ersnäs, Elisabeth Englund, Lars Reinus och Einar Larsson. Det vore roligt med en gemensam utställning.
Helst i Ralph Lundsten-gården, minnesmärket över byns största namn.
– Men det är inget som ännu är klart, säger Vanja Lindbäck.