Den är bleknad nu, mörkt gul utan lyster som om det vore hösten och inte till 10 procent återvunnet papper som omfamnat sidorna. Jag fick det här anteckningsblocket med posten för ett par år sedan och jag vet fortfarande inte vem som skickade det. Bara ett tomt fint block. Made in Japan står det på baksidan och jag förväntar mig inte mycket mer när jag ikväll återser det här blocket för första gången på länge. Det man vet om försiktigt blekta små omslag är att de lätt kan gömma sig för en dammtorkning eller två.
På första sidan står det ingenting. På andra sidan står det ännu mindre. Sopsäckar. Tvättkorg. Jag menar att folk som säger att inköpslistor säger något om oss människor inte kan vare sig sin Freud eller sitt tacomys. Vi är alla barn av vår tid. Och inte bara det. Då tiden gör allt för att lämna oss bakom sig ser vi alla likadana ut i våra stressade ansikten och effektiviserade recept. Riset kokar nu lika länge som pastan brukade koka. Pastan är klar redan i förpackningen. Det som verkligen säger något om oss som människor, på djupet, är inte hur vi handlar utan det som händer i mötet kring maten. Du lär dig mycket om en person genom att dela en måltid, genom att sitta ner och lyssna, på smasket från en pasta och från ett hjärta. Aldrig finner i alla fall jag mig landa lika mjukt i ett socialt sammanhang som kring ett middagsbord.
Och ändå sitter jag där, med maten framför mig på soffbordet, med min tjej någon annanstans i soffan. Jag vet knappt vad det är för djur eller för kolhydrat på tallriken. Netflix slår vi igång mest bara för att, som en muskelreflex, och ännu en kriminalserie om en polis som faktiskt också har egna problem att brottas med går in på säsong 3 avsnitt 7. Det är näring och det ska gå undan. Som om innebörden av ordet måltid betyder samma sak för mig när det kommer till kyckling med ris en tisdagskväll som det gör för Charlotte Kalla på 30 kilometer fritt ett OS-år. Måltid! Fy!
En notis plingar till på min telefon. En sådan liten flash från kvällstidningarna kommer alltid med elände så man börjar vara rätt luttrad men den här gången kändes det mycket mer än vanligt. En skogsbrand på min bakgård. Kocken och tv-personligheten Anthony Bourdain är död, han har tagit sitt liv. Förlåt, säger jag för mig själv och lägger undan besticken. För är det något jag har lärt mig av honom så är det att maten, och mötena kring den, är kittet som håller oss människor samman. Redningen i såsen. Det är samtal om kryddor som smakar något annat som för oss närmare varandra, det är doften av din farmors bullar som får oss att minnas. Att bara sitta tillsammans med vänner, familj eller helt okända kommer göra världen bättre. Jag förbannar samtiden och psykisk ohälsa men ändå mest mig själv. På den tredje sidan i det lilla anteckningsblocket skriver jag “Vila i frid Tony. Jag ska bli bättre.” och sedan slår jag av tv:n.