"Det är människorna som är konsten"
Som konstkritiker befinner man sig ständigt på betraktarens sida. Men vad händer när man själv blir en del av konsten? Ida Folkesson beslöt sig för att ta reda på det och medverka i Pablo Siggs hypnotiska verk.
Foto: Pär Bäckström
Men det är in i boxen som jag ska gå, tillsammans med hypnosterapeuten Marjette Holmvall och den mexikanske konstnären Pablo Sigg.
Hans verk When I Touch Your Forehead Open Your Eyes bygger på hypnos. Och just nu är det jag som ska hypnotiseras.
På redaktionen hade vi diskuterat att göra ett reportage om Pablo Sigg och hans verk. Vi pratade om hur man som konstkritiker och journalist är den ständige betraktaren och ställde oss frågan; vad skulle hända om vi placerade oss själva i konsten, som en del av den?
Kanske inte mycket, utåt sett. Men etiskt väcker det många frågor. Den som är en del av något kan inte längre betrakta det utifrån.
Alltså lade jag av min konstkritikerroll när jag klev in i det vita lilla rummet, medveten om att jag inte längre kan skriva något om When I Touch Your Forehead Open Your Eyes. Men det jag istället vann, var en möjlighet att för en gångs skull få rapportera inifrån. Inifrån konsten.
Inne i rummet finns två stolar och en videokamera som Sigg sköter. Marjette Holmvall sätter sig mitt emot mig och tar min hand. Jag är, utan underdrift, ganska nervös men lugnar mig när Marjette lovar att inte få mig att kackla som en kyckling.
Hon understryker att sådana avarter av hypnos inte är önskvärda och att hypnos är något man använder för att djupavslappna och få bättre kontakt med sig själv.
- Vår inre värld är underbar och hypnos är ett sätt att ta fram visdom vi inte visste att vi hade, säger hon medan hon tar min hand.
Efter att ha fokuserat intensivt på Marjettes öga i en lång stund börjar jag känna mig ganska fylld av skratt. Trots att jag lovat mig själv att verkligen försöka på allvar så känns situationen rätt absurd. Plötsligt skriker Marjette "SOV!" och släpper min hand. Jag blir så chockad att skrattet inte längre går att hålla tillbaka. Men i samma ögonblick som jag öppnar munnen för att skratta och tänker "vilken bullshit" så faller mina armar ner i knät. Munnen förblir stängd. Mina ögonlock sluts medan jag febrilt undrar vad som händer. Men kroppen lyder inte längre, den vill verkligen bara sova.
Marjette har uppenbarligen överlistat mig.
När jag hämtat mig från chocken börjar jag analysera läget. Kroppen känns tung och liksom inlindad i bomull. Jag skulle kunna röra mig och till och med öppna ögonen om jag ville, men av någon anledning vill jag inte.
Tillståndet känns onekligen ganska behagligt.
Marjette pratar vidare med lugn röst och börjar fråga mig saker. Jag svarar snällt med minnesbilder från promenaden från bilen till galleriet och undrar hur tusan jag kan komma ihåg vilken färg det var på studenternas ballonger. Marjette frågar om en skylt jag sett. Jag säger att första ordet är "vi" fastän jag inte har den blekaste aning om vad jag pratar om.
Sedan guidar hon mig längre och ner i avslappningens behagliga värld. Det känns som en själslig massage.
Några minuter senare tar Marjette mig upp till ytan, och jag börjar sträcka lite på mig. Det känns som om jag sovit i en Hästens säng i en vecka och både kropp och sinne sprudlar av energi.
Pablo pratar om den fysiska förvandling han fångat på film. "Det var vackert", säger han nöjt.
- Jag har ju länge jobbat med film och video och moment som är nära förknippat med hypnos. Men jag har aldrig gjort något i den här utsträckningen. Det var först när jag blev antagen till den här biennalen som jag visste att det skulle gå att göra verket. Biennalen ger mig möjlighet att bjuda in människor att delta i verket på ett naturligt sätt. Det hade känts falskt att göra det med inhyrda personer eller vänner, säger han.
Alla som hypnotiseras under veckan filmas och resultatet kommer sedan att bli When I Touch Your Forehead Open Your Eyes som visas på väggen till boxen.
- Det är de här människorna som är själva konsten. Inte direkt vad de säger, men det faktum att de befinner sig i en hypnossession, säger Sigg.
Den första idén fick han från Werner Herzogs film Heart of Glass, där alla skådespelarna är hypnotiserade.
- I slutet av filmen står alla skådespelare på en isolerad ö, och just den bilden kom för mig när jag flög in över Luleå och såg skärgården. Idén fascinerade mig.
Och medan Pablo Sigg och Marjette Holmvall jobbar vidare med nästa frivilliga lulebo tar fotografen Pär och jag oss ut mot sommardagen. Stegen känns lätta och jag undrar hur själva konstverket kommer att se ut när det blir klart.
På väg ut vänder jag mig om för att se om det verkligen finns en skylt på dörren. Det gör det. Och det första ordet är "vi".
Så jobbar vi med nyheter