Man håller på att renovera här. Några staket med vassa pinnar står slarvigt lutade mot uppehållsrummet precis som killarna i 9D alltid brukade göra. Bestämda och hotfulla. Lektionssalen där jag lärde mig att böja franska verb verkar ha blivit förråd och det känns rimligt när också jag har magasinerat mina ”nous avons” och ”vous avez”. Längre bort står ett gäng baracker som också verkar ha tagit sommarlov. En slarvig sandlåda hostar lite försiktigt i vinden. En ny korridor, annars bara gamla minnen. En gammal man, som snart skulle komma på bättre tankar.
Jag går runt här vid min gamla skola, Pitholmsskolan, skyddad av en rutinerad tallskog som har sett allt, i och för sig främst gömda porrtidningar och elever som försökt fuska på orienteringen. Det var här jag och Anton tävlade i att lära oss svåra ord som ”apologi” och försökte förstå mycket enklare som ”etik”, här vi byggde rökbomber av pingisbollar och aluminiumfolie. Här vi byggde minnen. Glädje. Här jag fann både andra och mig själv i ett myller av kunskap och sammanhang. Det var här jag levde utan ångest, i en tid där ens enda riktiga rädsla var att inte ha lärt sig en läxa. Det var precis här det var, det som alla pratar om. Det var precis här det var bättre förr.
När jag fortsätter runt byggnaden med hemkunskap och slöjd ser jag toaletten de drog in henne på. Vad som hände där inne vet jag inte, eller kommer jag inte ihåg, eller har jag förträngt, men jag minns att det inte var En gång. Och att hon inte var En hon. När jag kommer till gympahallen återkommer jag i minnet till hur de gömde sig i tjejernas omklädningsrum, hur de snodde deras handdukar och trygghet. Jag minns h-ord och n-ord. Minns hur hon till slut inte kom på lektionerna efter månader av mobbning.
Jag minns de sprejade hakkorsen vid busskuren. Jag minns de roliga historierna om han från ett annat land. De ”roliga historierna”. Minns våldet. Knarket och spriten. Jag minns klasskillnaderna som gjorde kompisar förlamade. Jag minns så mycket, för mycket för min kropp att hantera så jag sätter mig ner i en gunga mitt på gården. Sandlådan har lugnat sig men det har inte jag.
Ordet ”apologi” betyder försvar eller försvarstal och jag är så oerhört less på människor som använder samtidens problem och utmaningar som ett sätt att försvara sin egen inskränkta feghet, sin okunskap och egoism. Det var inte bättre förr, det var bara i en annan tid. Det fanns samma problem som nu, det fanns hat och våld mot kvinnor, det fanns rasism och det fanns mörker. Och här vill alltså människor sitta kvar i nedslitna tankegångar och unkna värderingar. För att det var bättre förr? För nostalgins skull?
Nej, nu är det dags att renovera också här, skriker jag till staketen, till de tvärsäkra mobbarna, och pekar med båda armarna mot världen. Den här läxan är viktigare än allt annat. Viktig som en hel framtid.