Den svenska indiepopens 30-årskris

Den svenska indiepopen närmar sig medelåldern. Åtminstone låter det så när man lyssnar på några av årets bättre blågula skivor.
Kungen i sammanhanget, Håkan Hellström, verkar ta det med ro.
"Om jag var tio år yngre/skulle jag inte behöva dig längre", sjunger den stadgade småbarnspappan som numera har vänt ryggen åt det rumlande livet på krogen, det som han besjunger i Ramlar och alla andra tidiga Håkanhits.
Andra tycks mer plågade av akuta 30-årskriser. Ett exempel är Laakso-sångaren Markus Krunegård (28), som låter sin existentiella åldersnojja prägla den briljanta solodebuten Markusevangeliet. Ännu jobbigare verkar Vapnet ha det, att döma av texten till deras aktuella singel: "Långsamt springer livet förbi/utan motstånd /plötsligt händer det inte igen/och du är ensam ".

Att sjunga om tillvaron som 30-plussare har aldrig varit konstigt inom genrer som blues eller country, där livserfarenheten vänds till något positivt och intressant. Gudbevars, det finns till och med en egen musikkategori som brukar benämnas Adult Oriented Rock, AOR.

Men inom indiemusiken, om vi tillåter oss det vida begreppet, är detta mer ovanligt. Oavsett om det handlar om gitarrpop, electro, hiphop eller garagepunk har ungdomsåren varit det givna utgångsläget, med allt vad det innebär av dansgolvseufori, hångel och eviga efterfester, som om det inte fanns någon morgondag.
Livet som 30-something , med teman som "Vi behöver ett nytt kök", "Nu sjunker villapriserna!", "Vilket dagis är bäst i stan?", känns måhända inte lika hett.

Som av en händelse utlyser min kollega Ida, Foxy Black, en tävling inför sin födelsedag.
Hitta en låttitel innehållandes siffran 30, lyder uppgiften.
Nästintill omöjligt - men de finns.
"30's the new 20 nigga", rappar exempelvis Jay-Z. Word.