Den staden är alldeles för våldsam och otrevlig
Så nu satt jag och mitt resesällskap och tomstirrade ut över havet. Vi såg ön, men kunde inte nå den. Ibland tog vi små promenader till ingenstans.
Det var då jag passerade en liten lokal polisstation, och anslagen som var uppsatta fick mig att förlora tron på idyllen Grekland och den förmodade oskulden hos fröken Hellas. Där satt nämligen en anslagstavla med Peloponnesos "ten most wanted". I förstone såg brottslingarna lite löjliga ut, som en samling björnbusar från Kalle Anka med sina murriga och orakade ansikten med dolska blickar.
Men det var då det gick upp för mig, att här i Grekland var inte allt ett turistparadis, utan att här förekom faktiskt även ohederlig gammal brottslighet - precis som hemma i Sverige.
På nåt vis tappar man ju alltid oskulden inifrån, och det var nog vad som hände det där ögonblicket med det där stirrandet på en enkel anslagstavla på en bakgata i Neapolis. Det kom liksom en isande vind inifrån.
Samtidigt tänkte jag att det nog ändå var ganska tryggt här hemma hos fröken Hellas.
Aldrig hade jag bevittnat ett krogbråk, aldrig hade jag skådat en ordningsvakt, aldrig några blänkande mässingsknappar på bröstkragen som signalerade; om du inte skärper dig får du med mig att göra.
Så var det nu i måndags.
Ett liknande scenario utspelade sig, denna gång här hemma i Luleå då jag strax efter klockan sex på morgonen satt i radiostudion med föresatsen att ge lyssnarna en exposé över helgens händelser. Jag passerade denna gång en annan polisiär anslagstavla via internet. Nu handlade det om Norrbottens "ten most wanted" och polisens genomgång över vad som inträffat under helgen.
Misshandel, hot, bråk, fylleri och misshandel igen. Någon hade blivit brutalt nedslagen mitt på Storgatan i Luleå. Och det var förstås ingen engångshändelse detta. Var helg upprepas liknande scenarier. Hade polisen gjort sig mödan att kommentera dessa händelser hade det förmodligen stått längst ner i rapporten att "helgen varit lugn".
Man blir således hemmablind. En känsla av normalitet vilar inför det överdrivna supandet och det faktum att man måste bemanna flertalet restauranger och nattklubbar med privata låtsaspoliser i form av vad vi kallar ordningsvakter.
Egentligen är det skamligt.
Plötsligt kände jag vilken enorm fulhet som vilar över detta. Och lika plötsligt inför denna enkla anslagstavla fick jag en kuslig association.
Tänk om vi bodde någonstans i Sydeuropa. Tänk om mina döttrar närmade sig sjuttonårsåldern och kom med blida blickar till mig och sa:
- Snälla pappa. Vi vill åka på semester till ett ställe i norra Sverige som heter Luleå. Det är en jättefin liten stad. Vi kan väl få! Snälla.
Jag skulle genast svara:
- Det kommer aldrig på fråga. Den där staden är alldeles för våldsam och otrevlig. De kan inte ens ha restauranger öppna sent på kvällarna utan att ha inhyrda säkerhetsvakter. De super som galningar på helgerna. De misshandlar varandra som tokar.
Aldrig en helg utan bråk och fylla.
Dessutom slår de yxor i huvudet på varandra ute på landet. De verkar vara mer som vildar än som människor. Så dit får ni absolut inte åka!
Så jobbar vi med nyheter