Den sköra existensen
Allt i vår verklighet är inte vad det tycks vara. Och mycket är flyktigt. I utställningen "After Vertigo", som har vernissage i Luleå på lördag, undersöker Viel Bjerkeset Andersen och Rita Jokiranta existensens osäkerhet.
Viel Bjerkeset Andersen har försökt fånga den flyktiga rökens karaktär genom att teckna av rök och sedan föra över det till lackerad aluminium.
Foto:
För mycket i vår värld ter sig just skört och bräckligt. Som vårt beroende av naturen, som vi samtidigt utarmar genom miljöförstöring och därigenom undergräver själva grunden för vår existens.
Något som symboliskt gestaltas genom gråsparven i Viel Bjerkeset Andersens konst.
- Sparven är sårbar och den dör av olika miljögifter. Samtidigt syns det inte att den är en utsatt art och att den ersätts av pilfinken som är mycket mer motståndskraftig. Ingen tänker på det. Sedan är ju gråsparven en bra symbol för oss och hur vi dräper oss själva med miljögifter. Vi är alla gråsparvar ibland som finns men inte syns, säger Viel Bjerkeset Andersen.
Det sköra och flyktiga i vår existens skildras också på andra sätt - till exempel genom att Bjerkeset Andersen tecknat av rök och gestaltat det i tredimensionell form på en av väggarna, samtidigt som hon skapat ljudinstallationer som ska ge en eterisk atmosfär i utställningsrummet.
- Det är ett försök att fånga något ickemateriellt, som bara finns i ögonblicket, säger hon.
Samtidigt är de verk som finns framme när NSD är på besök högst fysiska och påtagliga installationer.
- Jag är skulptör i grunden, medan Rita kommer från fotografin och videokonsten. Det är ett intressant samarbete. Våra vägar korsades när vi möttes på några utställningar och ibland träffar man människor som man känner att man funkar med. Nu har det blivit fyra utställningar som vi gjort på det här temat, med lite variationer, säger hon.
De tidigare delarna har visats 2007 i Bergen och Helsingfors och 2008 i Göteborg. Utställningen i Luleå är en självständig fortsättning på de utställningarna.
Men även om temat är gemensamt så har de var sitt rum på utställningen och de kontrasterar varandra i utställningslokalen.
- Vi diskuterar förstås hur det ska se ut. Vad Rita ska visa och vad jag ska visa, säger Bjerkeset Andersen och får medhåll av Rita Jokiranta om hur arbetsprocessen ser ut.
- Vi försöker bilda en helhet. Därför blir det inte några fotografier på den här utställningen. De jag har avviker för mycket från temat. Så det blir istället sex monitorer och två projektioner i mitt rum, där jag utgår från vardagliga situationer som alla kan känna igen sig i, säger Jokiranta och ger ett exempel.
- Jag kan exempelvis filma fyrverkerier, men har undvikit att filma själva explosionerna. Istället har jag filmat ljuset som faller på ett träd och då påminner det om något annat. Till exempel om hur det såg ut när man bombade Bagdad. Det blir samma grönaktiga färg och man vet inte riktigt vad som händer.
Exakt vilka versioner av verken, eller i vilken ordning de kommer att spelas upp är inte klart. Varje utställningslokal ger sina förutsättningar och hon väljer verkens inbördes relation utifrån rummet.
Hon berättar att hon också tänkt skapa en ljudmiljö till sina filmer. Något som annars tycks vara ovanligt för henne.
- Jag lämnar ofta ute ljudet. Jag tycker att det ofta styr tolkningen av verket och det vill jag inte göra. Jag vill att publiken ska få utrymme att tänka själva. Men jag vill visa att världen kanske inte alltid är vad den ser ut att vara. Å andra sidan säger många att mina videoverk är meditativa - trots att det är min mening att oroa, säger Jokiranta och skrattar.
Så jobbar vi med nyheter