En dokumentation kan göras på två sätt. Det ena är att samla in och visa hur det är, ett annat att välja ut och visa hur det borde vara. När de fyra länsmuseerna i norra Sverige gått samman i sin gemensamma utställning Inland finns där draget av kommunal näringslivssekreterare, som likt en "Bagdad Bob" vill ge den positiva bilden av inlandet.
Det kan vara riskfyllt att återge en verklighet som den är. Det fick författaren och kulturjournalisten Jack Hildén erfara när han skrev om sitt besök i Sara Lidmans Missenträsk och i en artikel i Aftonbladet med rubriken "Missanpassad i Missenträsk". Han berättade om sitt eget tillkortakommande, det han mötte i byn och under vägen dit. Det fick han inte göra, i vart fall inte i Västerbotten. Det skulle ju hindra människor att flytta till Missenträsk och inlandet.
I denna stora utställning är det de framgångsrika försöken att överleva i inlandet som skildras och det är i och för sig bra. Det blir lite hurtfriskt ibland, men det får vi stå ut med. Det görs stordåd i försöken hindra en ytterligare utflyttning. Goda idéer föds för hur man kan leva på det som inlandsjorden ger. Tomatodling vid polcirkeln, tapetserarverkstad ett par mil från Ikea, renköttsrökeri och ysta getost. På Klövsjö bygdegård står skylten över ingången: "Bygden blir vad du själv gör den till".
Ja, efter en rundvandring bland utställningens alla bilder får vi intrycket att det nog är ganska bra med inlandet. Det blir bekvämt för landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Bygderna blir som bygdeinvånarna själva gör den till. Här behövs ingen politik, inga insatser av storsamhället. De inlandsbor som finns kvar reder sig själva.
Därför är denna utställning farlig för inlandet. Den ger en annan bild än den vi får när vi åker genom inlandet en vinterdag. Då ser vi hur ödsligheten breder ut sig. Oskottade uppfarter till nedkylda hus och de blir bara fler för varje vinter. Det är verkligheten. Politiken måste få frågan och inlandsborna och vi andra måste få svar: Ska inlandet avvecklas, ska det inte finnas ett liv utanför de stora städerna?
När det gäller själva utställningen så finns det några bilder som stannar kvar i minnet. Det är framför allt David Dahlbergs fotografi av samen Marie Persson i Tärnamo. Hon står bredbent och med knutna nävar på en skogsbilväg. Hon för kampen mot den nya nickelgruvan i Rönnbäcksnäset, Tärnaby, och hon uttrycker en protest som når fram till betraktaren.
Det finns också andra pärlor i utställningen, men intrycket är att det funnits en rädsla att välja bort det som inte håller måttet. Det förlorar utställningen på. Den hade behövt en sådan förädling.
Av bilderna från Norrbotten är det Daryoush Tahmasebis från tomatodlingen i Nybyn som ger mest. Där finns den fina bilden av kvinnan som bär plantor i det ännu tomma växthuset. När vi ser Tahmasebis bilder får vi veta att föremålet för fotodokumentationen, Roger Nilssons tomatodling, nu gått i konkurs. Det är den trista verkligheten i Nybyn, Norrbottens inland.