Min far blev kommunist i mars 1940. Det berodde på ett läsfel. Men i viss utsträckning avgjorde det Sveriges samhällsutveckling.
Jag ska ta det kort:
I mars 1940 sprängdes kommunisttidningen ”Norrskensflamman” av ett antal fanatiska finlandsfrivilliga aktivister. Högertidningen Norrbottens-Kuriren skrev att kommunisterna antagligen sprängt sig själva. Det var en skamfylld teori, och den citerades som en dylik i min fars husorgan, det socialdemokratiska Folkbladet i Umeå.
Men far förstod inte att det handlade om ett citat av extremhögern i den tidens Sverige.
Han fattade texten som en socialdemokratisk krigsförklaring mot kommunister som ”bestialiskt bränt upp sig själva”.
Far utträdde ur Per Albins SAP och inträdde i Linderots SKP. Grundade därefter en kommunistisk cell i Lappmarken, Dikanäs Kommunistiska Arbetarekommun. Han var länge dess enda medlem. Men Sovjet vann kriget, och efter 1945 blev det snart fler. Däribland en och annan ex-nazist.
Min far hade lätt för att ta folk. Man blev intagen av n’ Edvard Löfström. Fast han hade läst fel i Västerbottens Folkblad i mars 1940. Han charmade min mor, min bror, min svåger, alla.
Min halvbror Stig Sandström blev kommunist, hamnade som riksdagsman i försvarsutskottet och lade ner ett par regementen.
Min svåger Sören Wibe ledde Junilistan och lade ner euron för Sveriges del.
Man kan inte klanka på detta. De drev konsekvent sin linje. Men det hade sin basis i n’ Edvards ytterst fatala läsfel i mars 1940 och att han ägde sin formidabla talang att ta folk och driva det till vänster. En kommunist med mänskligt ansikte, en Dubcek i det karga Lappland. Myrar, mygg och moskoviter.
Nu driver Åsa Linderborg i Aftonbladet kampanj för att vi ska tacka ryssarna för segern i andra världskriget.
Och självklart ska vi tacka ryssarna. Men med sans och eftertänksamhet.
Linderborg och jag har liknande bakgrund: Moskvakommunism och dominerande pappor. De tänkte fel, men de trodde. Ju mer fel de hade, desto mer trodde de. Och barnen tog efter, korrigerade sig visserligen under anpassningen till samhället och yrkeskarriären, men behöll barnatron. Jag tycker mig märka det hos vänsterpartister; mellan skål och vägg genuina stalinister.
Själv har jag blivit av med barnatron i Moskva.
Det kan vara mina ryska bekantas fel. Deras farfar slog Hitler och hatade allt tyskt. Själva älskar de allt tyskt: Mercedes, MediaMarkt, wurst och Siemens till sina nybyggda datjor.
Jag upptäckte fars läsfel när jag läste vid universitetet och sa till far som det var.
Folkbladet var oskyldigt. Han var misstrogen mot universitet men fick ge sig.
– Jaha, sa han. Du säger det.
Sedan dog han sensommaren 1987, i stort sett lycklig med livet.