Det är något riktigt osunt över den nätkultur som växer fram lite här och var. Näthatet brer ut sig som en tjock äcklig dimma. Jag förundras över människan. Och jag hatar hatet. Jag gråter inombords när jag läser kommentarsfält på sociala medier. Hot och pikar har blivit vardagsmat.
Jag kommer att tänka på bilden med skådespelerskan Renée Zellweger, bilden som snurrade på Facebook, den som fick tusentals att undra vad i hela friden hon gjort med sitt ansikte. Så vitt jag vet äger hon sitt huvud och är fri att plocka bort och lägga till vad hon vill. Tänkte man aldrig på att det fanns en mottagare? Hon finns på riktigt. Med känslor.
Eller alla bilder på kändisar i närbild där en hel värld informeras om att de har celluliter. Det blir som om man försöker normalisera en redan normal bild, men på ett fel sätt. Så klart. Men det blir ändå aldrig bra i slutändan. Har man celluliter får alla reda på det, trollar man bort groparna undrar alla var i helvete celluliterna är. Det är liksom en svår värld att bara vara i. Och jag är rädd. Vi har barn som ska leva i det här ett helt liv.
Jag har också märkt att man inte får vara för glad på Facebook för ingen har det glatt för ofta. Man får inte vara för ledsen och negativ, då blir man tröttsam. Säger man ingenting är man bara på nätet för att rota i alla andras liv. Inga bilder på ens barn eller maten du äter. Det finns hur många exempel som helst. Det är svårt att vara rätt och jag tror det var bättre förr.
Hur hamnade vi här? Varför blev den negativa kritiken helt plötsligt okej? Jag kan lova att alla mår dåligt över personliga påhopp, oavsett vem man är. Ibland mobbas någon till döds. Hur kan det få gå så långt?
Idag finns litteratur som tar upp näthat, hur vi ska förhålla oss i digitala sammanhang och frågor som rör yttrandefrihet. Tänk att vi lever i en värld där vi behöver tillrättavisas och upplysas om ganska självklara saker som hur vi ska och får bete oss mot varandra.
Är det inte dags att vi börjar skärpa till oss? Sociala medier är här för att stanna, vi kommer ha en uppkoppling i våra händer resten av våra liv. Åsikter är en sak, men kränkningar och mobbning ligger vibrerande nära alldeles för ofta.
Det jag skriver om har många reflekterat över. Men jag tycker det tål att nötas och stötas, för det får inte gå så långt att vi börjar rycka på axlarna.
Och kom inte och säg att man kan låta bli nätet om det inte passar. Ingen ska anpassa sig efter massorna som tydligen inte vet sambandet mellan handling och konsekvens. Kan man inte låta bli att vara dum ska man säga upp sitt abonnemang.