Varför uppfinna nya nyårslöften när det redan finns otroligt bra sådana redan? ”En diktkritikers första skyldighet är att inte själv skriva dåliga dikter. Åtminstone – att inte publicera dem.” Så inleder Marina Svetajeva, (1892-1941), sin essä En poet om kritiken, som publicerades 1926, under hennes Paris-exil. Tyvärr retade hennes inlägg upp den ryska kritikerkåren, och utfrysningen blev ett faktum.
Svetajevas orubbliga tro på poesins kraft och betydelse slår emot en var än man slår upp hennes essäer. Hon är brutalt ärlig, struntar i sin egen bekvämlighet, slår tillbaka angrepp, fast hon successivt bröts ner av tuberkulos, fattigdom och mycket svåra omständigheter i familjen. Svetajeva var med andra ord inte snäll, och det passade inte hennes samtid. Svetajeva hatade dilettanter och förpassade dem till sin läst utan omsvep: ”När ni bedömer en värld i vilken ni inte lever, överskrider ni bara era befogenheter.”
Konsten att ta kritik sammanfattar Svetajeva sålunda: ”Följdaktligen, också i underskattningens grymma fall är poetens dom över en poet – en välsignelse.”
I mitt eget skrivande har jag delat ut några sådana kängor, inte bara till kritiker, utan även till läsare, t ex: ”Du tror att du får en hemlighet utan att förändras”, syftande på lättvindiga läsningar av djupare texter. Men jämförelsevis är jag så mycket snällare än Marina Svetajeva, och förresten orkar man inte slåss mot vare sig väderkvarnar eller potentater, när man befinner sig i övre medelåldern.
Samtiden kan vara en farlig fiende, men också en vän och bundsförvant. I Poeten och tiden är Svetajeva koncis och övertygad: ”Att vara en samtida är att skapa sin tid, inte att återspegla den.”
Löftet att inte skriva dåliga dikter ska jag försöka hålla. Likaså att säga vad jag tycker när jag skriver om litteratur. Hur pass farligt det är i vår samtid får 2014 utvisa.