För den som vill kritisera gårdagens skola och särskilt dess undervisning i historia är det lätt att dra fram ett dräpande argument: man ägnade sig främst åt kungarna och krigen. Vem minns inte raden av freder som Fredrikshamn 1809 och Brömsebro 1645. Trots allt var dock sådana skiljelinjer inte helt utan berättigande. Det historiska skeendet kom nämligen att ta ny riktning. Tänk på Fredrikshamn och att Finland inte längre ”tillhörde” Sverige eller Brömsebro där bl a Jämtland, Härjedalen och Gotland tillfördes Sverige.
Mera frågande står man inför uttrycket Freden i Boden 1940. Vad betyder detta? I våra historieböcker kan vi inte läsa om någon sådan ”fred” men av en slump återfann jag ett tunt häfte med den titeln i min egen bokhylla. Som sagt, det är en rätt oansenlig trycksak utan illustrationer och omfattar 32 sidor. Texten är anonym, d v s utan att man anger vem som står bakom det hela. Enda ledtråden är att skriften har framställts 1936 på Norrbottens Allehandas tryckeri i Piteå. Detta ger en vink om tidssammanhanget: att utgivning skett under de sista turbulenta åren av mellankrigstiden och således strax före andra världskrigets utbrott.
Innehållet är påtagligt propagandistiskt. Det handlar om krig och död, om skymfen i Fredrikshamn som håller på att upprepas. Det talas med ord fyllda av negativ klang: – materialism – partislaveri – dekadans. Den stora utrikiska faran är hotet från öster, från Sovjetunionen och kommunisterna. I den bilden ingår för Sveriges del en ”världsfrämmande sorglöshet”. Klandervärd var Försvarskommissionen här kallad Nedrustningskommissionen.
I det perspektivet kan man förutse argumentationen. Hör bara: ”De flygande eskadrarna österifrån spredo död och ödeläggelse i dessa bygder, och härmassorna, som vällde in över gränsen, fullbordade förintelsen. Aldrig skall jag glömma skräckscenerna, när bomberna föllo över Luleå och krevadernas dån blandades med den värnlösa befolkningens jämmerrop i spillror av hem och i skenet från hejdlösa eldslågor.” Därefter följde freden i Boden 1940 med Sveriges förlust av övre Norrland.
Man kan sätta in de skisserade händelserna i ett större sammanhang under perioden 1935-1940. På europeisk nivå har vi det ”vaknande” Tyskland som efter Hitlers maktövertagande 1933 kan tyckas gå från klarhet till klarhet. Ekonomisk tillväxt, upprustning och påbörjad expansion möter vi. Just 1936 dels skapades en axel mellan Tyskland och det fascistiska Italien, dels gick tyska trupper in i Rhenlandet, dels inleddes det spanska inbördeskriget. Visst syntes redan krigsmoln över Europa men den gången var det inte någon större uppmärksamhet vad gäller den ryska faran.
För Sveriges del kan vi finna ett motsvarande händelseförlopp. Beträffande Spanien stod Sovjetunionen liksom ett tusental frivilliga skandinaver på samma sida, d v s för det republikanska Spanien och mot Hitlers tyskar, Mussolinis ”frivilliga” italienare samt general Francos nationella front. Den uppsättningen skulle inte tala för någon mera utbredd rysskräck i Sverige. Detta var som sagt 1936, året när vårt häfte om Boden-freden kom ut.
En annan förklaring kan vara att skriften egentligen är ett inlägg i den inrikespolitiska debatten om det svenska försvarets dimensionering. Det blev helt enkelt en diskussion om kostnaden där försvaret ställdes mot sociala reformer. Enligt Högern var det fråga om minst 160 årliga miljoner. Bondeförbundet och Folkpartiet talade för 148 miljoner medan Socialdemokraterna lade sig på nivån 114 miljoner. Beslutet sommaren 1936 blev 148 miljoner kronor till försvaret. Detta ledde till regeringskris som efter några månader och nyval slutade med socialdemokratisk majoritet men samtidigt en samlingsregering under Per Albin Hansson. Grundproblemet kvarstod, världskriget som var under uppsegling.
Om vi så förflyttar oss till 1940 – en mörk tid enligt häftets enkla sammanfattning – så kan vi inte återfinna någon fred i Boden det året. Situationen i förhållande till 1936 var dock radikalt annorlunda. Världskriget hade brutit ut på många fronter, Danmark, Norge och Finland var besatta av tyska trupper.
I det sammanhanget får vi också se permittenttrafiken som påtagligt berörde Boden. Tyska trupper och tysk krigsutrustning fick, efter mycken vånda av den svenska regeringen, klartecken att forslas genom landet, d v s mellan Tyskland, Norge och Finland. Under tre år blev det sammanlagt 2,1 miljoner soldater och 100 000 vagnslaster krigsmateriel som ingick i den trafiken. En hel del av detta passerade järnvägsknuten Boden. Med facit i hand kan vi betrakta det som en historiens ironi: freden i Boden eller permittenttrafiken i Boden!
Slutligen kan vi söka förtydliga skriftens upphovsman och tillkomsthistoria. En ledtråd ger uttalandet ”Vi äldre, som voro med år 1914 och hade att åtlyda mobiliseringsklockornas maning den 2 augusti, ha beklämmande minnen och erfarenheter av landstormens både primära och sekundära förmåga att motsvara den ängsliga hembygdens förväntningar.” Dessa sirliga vändningar betyder rimligtvis att författaren ansåg att landstormen inte var tillräcklig i en nedrustningssituation.
År 1936 bör författaren vara en minst femtioårig man som starkt motsatte sig pågående utredningsarbete. Hans budskap kom att spridas genom en okonventionell kanal, nämligen Lannges bokhandel i Luleå. Detta var stadens enda bokhandel vid sidan av pappershandlare. Redan 1909 var rörelsen aktuell genom att den fick sina lokaler i det då nybyggda stadshuset, idag lika med Stadshotellet vid Storgatan. På 1930-talet och enligt vad de äldre minns huserade där likaså en äldre herre, bokhandlare Lannge, samt hans expedit och dotter, fröken Lannge. Det berättas att butiken var ett eldorado för dåtidens läshungriga barn, där erbjöds i juletid hela bord med barn- och ungdomsböcker. Och, får vi anta, även med den oansenliga skriften om freden i Boden.