”The only men who fear death are those with regrets.”
– Author Unknown
Citat av denna typ har tack vare sociala medier sköljt över oss likt en viral tsunami i ett tiotal år nu, men har antropologiskt betytt mer för en grupp av människor än andra, nämligen den uttråkade medelklassmannen. Den uttråkade medelklassmannen kan aldrig få nog av visdom som synliggör vederbörandes upplevda tomhet, brist på naturromantisk tvekamp samt ifrågasatta manlighet. Denna visdom skall helst bara existera där, i vinden, som ett väsen där ”Author unknown” gärna får ta skepnad av en schaman, en samuraj eller varför inte en indian?
Visdomsordsporren förändrade dock den uttråkade medelklassmannen i dess grundvalar. Från att ha, fastspänd i kontorsstolen, passivt insupit dessa fraser från livets mystik och hårda skola, tog den uttråkade medelklassmannen steget från puppa till fjäril och blev – Bucket List-Alfahannen.
Bucket List-Alfahannen gestaltar korrekt den manliga paniken av idag, och denna panik buteljeras i tysthet för att sedan blomma ut via exponering för fysisk smärta, dödsångest samt materiell sekterism. Symptomen är många men utvecklas i en destruktiv samt stegrande kurva som i så många andra mentala och själsliga irrvandringar. Denna ansats och jakt på imaginär stoisk värdighet börjar inte sällan med en liten halvmara i all sin enkelhet, stegras sedan upp till en fatbike för sextiofem lök och landar i ett sorgligt Finaxlån som finansierar barfotalöpningskursen på Seychellerna.
Bucket List-alfahannens heliga graal är ändå lik- och sopstationen Mount Everest.Där får den tibetanska bergspiccolon, sherpan, slita upp dessa hjälplösa herrbebisar upp på bergets topp i en babybjörn, för att sedan bära ner ekipaget på humanare altitud däramputation av fingrar och tår kan utföras. Detta lilla mys och gosäventyr kan åtnjutas till det facila priset av en halv miljon i runda slängar.
”A comfort zone is a beautiful place, but nothing ever grows there.”
Vad är det för mekanismer som driver bemedlade män in i detta märkliga? Kan det vara så att det kognitiva erkännandet av yta, smärta och riktig fara är det centrala? Jag tänker då närmast på hur stor del av denna verksamhet som offentliggörs i bloggar, på facebook och twitter. Vi får ta del av träningsdiagram,svett-selfies, samt klipp på isbjörnar som jagar traktorer på Svalbard. Det ska hoppas från skyskrapor, paddlas kanot ner för Jogfallen och dykas bland vithajar i baconinlindad våtdräkt. En vanlig hederlig surmara duger inte längre, icke, det ska vara ett extrem-triathlon som tuggar på i en månad där man avslutar med en matchvikt på 16 kilo, tandlossning och skilsmässa.
”Every man dies – not every man really lives.”
Är tanken på döden så outhärdlig, tristessen så stor och oförmågan att hantera vardagens friktion så påtaglig? Man byter en ångest mot en annan och detta i en verksamhet som inte inkluderar något annat än det egna jaget. Jag är av den uppfattningen att extremsportare har ett ohälsosamt förhållande till vardag och ångest, alternativt befinner sig i ett patologiskt drömtillstånd där självförmågan tangerar den fiktiva superhjältens.
Om Sitting Bull var indianen som fick till uppgift att namnge Bucket List-Alfahannen idag skulle denne gissningsvis tilldelas namnet ”Han som springer men aldrig ligger”.
Ola Gustafsson... som har slagit två straffar för Notas med 50-procentig effektivitet, spelat shaker bredvid Questlove och pendlar mellan 88 och 90 kg.