Den mänskliga dödens digitala kvarlåtenskap
Gravöl över Lunarstorm. Allt ruttnar. Vi bevittnar det digitala livets flyktighet som i allt väsentligt påminner om livets dito.
Sajter går i graven. Men vem ska ta hand om alla gigabyte när en människa går bort?
Foto: Lunarstorm
Några slipsar och en kostym tog jag rätt på. En flaska gammal konjak hittade vi också. Mycket ligger fotfarande orört i lådorna. Det känns stundtals oöverkomligt, och då ska man veta i sammanhanget att far min inte var någon samlare direkt, om man bortser från frimärkena.
Men hur blir det när den moderna människan dör? De stackare som stannar efter mig, de har det digra uppdraget att släcka ner en sisådär tre-fyra webbsajter, radera utläggningar och inlägg både här och där.
Och som om det inte vore nog med att röja upp i byrålådor med gamla sockar, kalsonger och urtvättade t-shirts - hur ska det då inte bli med alla hårddiskar som ligger och skräpar överallt.
Några ligger undangömda som säkerhetskopior - jag berättar inte var. I datorn finns hundratals gigabyte med bilder, gamla kärleksbrev, böcker, krönikor och annat trams. Lägg därtill alla usb-minnen och skivor. Någon ska orka gå igenom alltihop, eller kanske hellre ta en slägga och makulera rubbet.
Vad som ska stå på min gravsten har jag redan bestämt. Dödsrunan är ju egentligen redan författad. I mitt testamente bör då snarast tilläggas: begrav hårddiskarna med mig. Vid fotändan.
Så jobbar vi med nyheter