Smaka gärna på den engelskspråkiga artikelrubriken ”Constructing a Sami Cultural Heritage”. Vad avses, kan man fråga sig. Att det rör sig om samiskt kulturarv framstår klart, men i övrigt… ’Konstruerar’ man en kultur, nej knappast. ’Bygger’ man en sådan, nej inte riktigt så heller. Men kanske alternativen ’tolka’, ’tyda’ och ’utlägga’ kan gå för sig? Hur som helst är rubriken aktuell i senaste numret av Ethnologia Scandinavica (volym 44, 2014), där Eva Silvén från Nordiska museet söker få fram vad som är väsentligt och samtidigt är liktydigt med frigörelse inom samma kulturarv. Låt oss här istället säga att vad som är väsentligt rör sig om om insamlingspolitik, om utställningsteknik och om presentation av det samiska både från förr och nu.
Så här långt kan min inledning låta skäligen världsfrånvänd för att inte säga obegriplig. Något helt annat blir det om jag likt Silvén söker sätta det hela samman med en legendarisk lapplandsforskare, Ernst Manker, som fram till sin död 1972 fältarbetade och skrev om den samiska kulturen.
Silvén beskriver först situationen och då med utgångspunkt från Manker. Hans intresse var den traditionella och försvinnande samekulturen. När moderniseringar i samhället trängde på gällde det att ”rädda” så mycket som möjligt till museer och arkiv. Det gav också möjlighet att bevara kunskap om samernas egen historia och kultur.
Vill man gå ett steg vidare så uppfattade Manker i den utvecklingen två positiva saker, dels kunde samerna med stolthet bygga upp monument över sin egen kultur, dels såg han att museer hade en roll i den sociala förändringen eftersom förändring var just oundviklig.
Så ungefär var utgångspunkten när Manker blev ansvarig för den samiska utställningen på Nordiska museet, öppnad 1947 men redan då historisk. Den situationen kan sett mot dagens verklighet ge upphov till två frågor. Vad blev konsekvensen av att allmänheten fick en förlegad syn på hur man definierar, samlar och utställer etniska minoriteter samt att renskötseln hela tiden gavs prioritet.
Den andra frågan lyder: vad kan den nya museologin, d v s människans och samhällets förhållande till det materiella kulturarvet, ge för möjligheter. Det historiska arvet är omfattande, för att inte säga tungt. Några byggstenar kan nämnas: storsamhällets inställning med rasbiologi eller lapp-ska-förbli-lapp varvid renskötarna skulle skyddas från det mesta av moderna inslag.
Komprimerar vi detta ytterligare skulle det röra sig om etnisk identitet, rasbiologi och minoritetsrättigheter. Detta är välkända inslag som även i nutid debatteras apropå samefrågor.
Vi ska inte gå vidare i den nutidsaspekten utan bara med Silvén konstatera att Manker ställdes i ett dilemma redan på 40-talet. Å ena sidan är bilder sådana som framställdes utifrån rasbiologiska synpunkter sanna bara som antropologiska avbildningar, inte som mänskliga.
Som antropolog tilltalades Manker av sådana bilder i egenskap av ’genuina’ och ’autentiska’. Å andra sidan såg han nödvändigheten av att samerna frigjordes från sin traditionella roll till en mera modern definition. Det innebär, att han beskriver sina möten med samer med respekt, intresse och uppskattning.
Samtidigt kan vi nämna en talande uppgift. Nordiska museets samiska samlingar, vilka som nämnts Manker hade som sitt ansvarsområde, bestod av 6 000 föremål. Av dessa hade 40 procent insamlats före år 1900, 35 procent mellan 1900 och 1950 och bara 15 procent efter 1950.
Genast får man klart för sig att termen samtidsdokumentation som blev aktuell 1977 långt ifrån hade genomslag i de totala samlingarna. Där dominerade istället ”renskötsel med rajd”, likt vad redan nämnts.
Lätt kan man tycka att procentsiffrorna visar hur snedvriden insamlingspolitiken var, liksom i de flesta fall även åtföljande utställningsurval.
I själva verket såg det ut på samma sätt vid museer och hembygdsgårdar i övrigt, där man ville skildra den ”svenska” verkligheten – med främst bondekultur och självhushåll som kännemärke.
Manker, om vi nu ska ge honom skulden för gången tids utställningar på Nordiska museet, var enkelt uttryckt i gott sällskap. På två andra områden låg han däremot långt före de flesta av sina samtida. Jag tänker då på honom som fotograf och som populärhistorisk författare.
Det är också i dessa båda egenskaper jag har mött honom långt innan jag fick göra hans personliga bekantskap. Först kan nämnas Silvéns uppgift att han publicerade 13 böcker, och då tydligen underförstått populärvetenskapliga sådana, mellan 1928 och 1959. Det är en minimisiffra.
Tilläggas bör ett tiotal vetenskapliga arbeten, ofta då i serien ”Acta Lapponica” som han startade 1938. Till detta kan även fogas flera hundra artiklar i de mest skiftande sammanhang.
Var ska man börja med snarast personliga minnen i detta rika sortiment? Jag får inskränka mig till två smakprov, ett från början av hans skrivande karriär och ett när han närmar sig slutet. Boken Det nya fjällvattnet utgiven 1941 beskriver det sjölandskap som höll på att bildas vid kraftverksdämningar i Stora Lule älv väster om Porjus.
Akkajaure blev namnet på den nya sjön. För Manker var detta ett samiskt kulturlandskap som försvann i vattenvirvlarna, ett landskap som fortfarande var baserat på en äldre form av renskötsel, på tältkåtor och torvkåtor, torkställningar och familjevis boende där inte minst barnen hade en viktig plats, om man ska döma av bilderna.
Och bilderna, de är naturligtvis i svartvitt men har gått till historien av några skäl. De visar ett sakta döende landskap där kåtorna står som skelett ute i vattnet medan roddbåtarna söker sig fram i videsnåren.
Illustrationerna var dessutom både som foton och i tryckavseende av hög klass. De påminner om Svante Lundgrens dåtida prisade bilder från Sarek, om djuptryck och andra finesser som bilderböcker en gång kunde erbjuda.
Det andra smakprovet blir Åter mot norr, en bok från 1970 som Manker har gett underrubriken ”Minnesbilder och studier”.
Det är en helt annan bok trots att ämnet Lappland är gemensamt. Manker gör den här gången en resa i tankarna. Mycket påminner om memoarer, mycket av text och bild känns bekant sedan tidigare. Och dessutom är trycket mycket sämre än anno dazumal.
Slutvinjetten kan dock vara intressant för oss. Ett sista foto visar en renskötare och hans hustru som på motorcykel är på hemresa från renskiljningen. Bildtexten antyder också ett tidsspann: ”Medan sålunda de gamla kulturformerna fick leva historiskt vidare i museisalarna, fann det moderna livet därute nya former och medel att ta sig fram – att existera.”