I tidigare krönikor har jag skrivit om vår döende landsbygd, om hus som förfaller, nedläggningar av skolor och postkontor, om folk som skottats ner på kyrkogården och om en by som slutat kämpa för sin överlevnad. Vad jag glömt är att det finns människor som aldrig ger upp. De riktiga eldsjälarna. Utan att överdriva vågar jag fastslå att en av de allra största och mest outtröttliga bor just i Lansjärv.
Denna man, vi kan kalla honom Tord, verkar hämta sin kraft ur en aldrig sinande bränslekälla. Han lever för att skapa trivsel och inför varje ny månad går han tillsammans med sina lakejer i Folkets hus-föreningen igenom almanackan. Ingenting får missas. Människor ska träffas, och allt som går att fira ska firas. Evenemangskalendern är diger med allt från Samernas Nationaldag till Sparkbingo, Internationella kvinnodagen och Skottdagen. Trivselbingo med musik och dans.
I Örnsköldsviks Allehanda publicerades nyligen en artikel där Ebba Witt-Brattström menar att landsbygdskulturen är en förebild. Att den till skillnad från storstadskulturen fortfarande har en folklig förankring. Vad hon pratar om är amatörteatrar, hembygdsföreningar, läsecirklar och amatörorkestrar där alla kan vara med. Att kulturen tillhör folket.
Men var kommer all denna energi ifrån? Hur orkar sådana som Tord? Hans gula lilla bil ses fara som ett skott mellan aktiviteterna. Från morgon till kväll, år efter år. Och allt är ideellt arbete. Min mor som nyligen blivit pensionär pustar, hon förstår inte hur hon hunnit med att jobba tidigare. Inspelning av ett nytt NöjhaiTen oPa ÖverköLis maLe (Nyheter på Överkalixmålet) stundar, där hon och Tord berättar om vad som försiggått i byn och vad som komma skall. Publicering sker på Youtube. Emellanåt är det teater som gäller, föreställningar på Överkalixbondska där det strävsamma gamla paret Jotta och Beata gnäller och skäller på varandra.
I ottan vareviga vardag pågår dock den underligaste aktiviteten av dem alla. Denna studiecirkel som varit i gång i åratal heter officiellt Överkalixmålet och hembygden, men omtalas som Gubbdagis. Här läses det morgontidningar, debatteras, skvallras och dricks kaffe. För att allt ska vara rättvist och korrekt måste det givetvis också finnas ett Kärringdagis, alias Ett foto berättar.
”Japp!” Med håret på ända och pekfingret i luften fortsätter Tord att kläcka idéer. För honom är ingenting omöjligt. Aldrig låter han sig nedslås. På en sten hemma på sin gård har han graverat sitt motto ”Kulturen är människans identitet”.