Vem vill inte i midsommartid tjusas av naturårets höjdpunkt, med ljusa nätter, fågeldrillar och markens blomster? Vem vill inte ha med sig dessa minnen när året snart stupar mot mörker och vinter? Vem vill inte helt enkelt stoppa tidens flykt, liksom också drömma sig bakåt till hur människan utnyttjade sin naturmiljö för några generationer sedan. Hjälpmedlet till allt detta är Ingvar Svanbergs bok Folklig botanik, Dialogis förlag.
Var börjar man för att ta del av denna rikedom av folkligt och botanik, av midsommarvaka eller "hägg och syren"? Kanske inleder vi först med boken och sedan tar till egna minnen. Folklig botanik är det mera vardagliga namnet för etnobiologi. Det i sin tur är en vetenskap med några årtionden på nacken, där man vill uppfatta att naturen är en del av kulturen. Samtidigt kan man säga att det förindustriella samhällets landskap i lika stor utsträckning som dagens är ett produktionslandskap, präglat av mänsklig aktivitet där floran och faunan spelade en avgörande roll för människans försörjning och välbefinnande.
Hur gör vi ett sådant teoretiskt resonemang mera gripbart? Ett sätt är att likt Svanberg leverera en alfabetisk genomgång, exempelvis för "Träd, bär och buskar" från en till ölandstok, för "Örter" från andmat till ögonpyrola, för "Gräs och halvgräs" från ag till ängsull. Fortfarande känns det uppriktigt sagt visserligen matnyttigt men samtidigt vid genomläsning rätt tråkigt i det långa loppet. Vi måste därför ännu mera gå på djupet. De konkreta exemplen och de lokala inslagen väntar.
För "Brännässla" får man veta att den inte enbart är en tidig vårprimör för dagens människor, läs då helst stadsbor. Går man vidare så gällde det att i Burträsk i Västerbotten gneds det onda benet med nässelblad när man hade ischias. Detta känns som typisk folkmedicin som jag uppfattar den: att snarast ont ska med ont fördrivas när den ischiassjuke fick sina nässelsår som en ytterligare smärta. För Gällivare gällde, som 1700-talsresenären Abraham Hülphers skrev, att man för att hedra främlingars besök och på högtidsdagar så ströddes på golvet "daldockor", de som ibland också kallas för smörbollar. Eller att beträffande "Rallarrosen" eller mjölken var känt att den användes i Jokkmokk som nödföda. Man kunde baka bröd av rallarrosen där dock omdömet om hur sådant bröd smakade tydligen var skiftande. Likaså nämns hur man planterade rallarrosen utanför kåtorna för att försköna platsen.
Visst är detta en hel sommarkavalkad av nyttigheter, vidskepelse och självhushåll. Det är just dessa tre ord som kännetecknar den folkliga botaniken. Men det var inte bara den varma årstidens blomster som räknade in i detta. Tall och gran, sälg och rönn, ja även asp och havtorn (väl då att skilja från hagtorn som återfanns i södra delen av landet och bl a levererade pluggar som ersatte spik), allt sådant var också nyttigheter. Apropå våra landamären mer renodlat så har vi en annan nyutkommen bok, Ingela Bergmans Kulturspår i träd (Silvermuseet). Där lär vi känna en än kärvare naturmiljö, med barktäkt och folkmedicin i skogslandet och på gränsen till fjällen. Barktäkt som ord är kanske inte bekant. När tallen savade skar man loss stora flak av bark. Den torkades, rostades eller åts färsk och det sistnämnda som en delikatess. I andra fall fick barken bli en ingrediens i det smått legendariska barkbrödet, men kunde också blandas i soppor och buljong. Visst låter allt detta obegripligt "primitivt" men rester av sådant "skördande" finns kvar. Det är i form av tallar lika med kulturskyddade fornminnen ute i länets skogar.
Så tillbaka till huvudspåret, den folkliga botaniken. Mycket av den känns också otroligt avlägsen sett med nutidens ögon. Soppa med torkad bark eller att rallarrosen gav stoppning till täcken vill vi inte riktigt kännas vid. Men trots allt återfinns sommarblommorna den här årstiden i sin prakt ute i naturen och påminner om gångna tider.
Växterna är som sagt ständigt återkommande och står där mestadels nya varje sommar. Hur är det däremot med minnet av deras funktion, helt enkelt folktraditionen sådan den lever kvar idag? Midsommarstång och Små grodorna säger kanske någon och det svaret är i sig riktigt. Att maja stången, att blomsterpryda den, är djupt förankrat i traditionen och då inte minst i Sydsverige där så var möjligt redan till Valborg i vissa fall. Flickornas kransar i håret är en likartad tradition, att ta tillvara den magiska kraft som fanns i naturen och särskilt under just midsommarnatten. Och varför inte nämna detta med buketten med nio blomster som ogifta kvinnor lade under huvudkudden och därefter i sömnen fick drömma om sin tillkommande.
Ja, midsommarnatten har i sanning varit fylld med kraft och så har man uppfattat det genom århundraden. Tänk bara på Carl von Linné som midsommaren 1732 besökte Gammelstad och då uttalade sig överhövan entusiastiskt: "Vädret har varit i dag, går, förrgår, ja alltsedan den 18 har varit solsken, varmt och mest stillaktigt väder, ängarna fröjdade sig nu med en skön och härlig prospekt, och allt gynnade ögonen och hälsan. Är sommaren kortare här än alla andra städes i världen, så tillstår jag ock, att han är angenämare."
Ska vi ytterligare underbygga hans omdöme så passar några rader där han beskriver färden från Piteå gamla stad i Öjebyn via Gäddvik till Luleå nya stad, allt som allt en dagsresa. Hör bara hans målande språk: "Moarna stod nu vita av tuvdun och ängsull. Kärren vita av skvattram. Hjortron begynte försvinna. Skogarna vita av skogsstjärna och hönsbär, vilka nu begynte ta av och i dess ställe Myrtillus, kröson, odon, blåbär, kovall och midsommarblomster. Ängarna helt gula av smörblomma. Åkrarna några gula av åkerkål, varest tarald lagade sig att stiga fram vid den förras slut. Rinnlarna vita av vattenklöver. Tuvdun och sälg begynte nu släppa sina flygande frön."
Tänk vilken prakt för tvåhundraåttio år sedan! Linné kunde sina arter och sitt latin men hur var det med allmogen? Exempelvis min egen farfar om vilken det berättas att han till midsommarnatten hade en särskild vana, han sökte sig ut i ensamheten och ingen visste riktigt vad han hade för sig. En del gissade på källdrickande, att han just den natten skulle få extra kraft om man drack ur en källa som rann mot norr. Andra av hans ättlingar har istället gissat på mera en variant av flickorna som plockade sina nio örter för huvudkudden. Men - en stor och stark karl skulle för all del inte väntas plocka blommor för att drömma.
Trots allt kunde ingen vara säker på den saken, att han ville ta del av den magi som fyllde midsommarnatten. Han kanske ville skaffa sig kraft inför den kommande vintern. Som bekant är vi svenskar otroliga i vårt synsätt: när midsommar är över talar vi inte längre om den återstående sommaren utan börjar ställa in oss på den förestående mörka och hemska vintern. Inte var min farfar någon Linnélärjunge så vitt man kunnat berätta. Men kanske var han ett barn av den naturmystik som vi lite till mans så gärna vill ägna oss åt. Detta gäller inte minst när vi får ta del av Folklig botanik och därmed har förberett oss var och en på sin ort för att uppleva midsommarnattens under.