Evert är full av spännande jakthistorier som han gärna delar med sig av. 1994 gick han med benet i gips, men han var ändå med på jakten som jaktledare. Hans uppgift blev att sitta på passen – det enda han klarade av med sitt gipsade ben. Laget hade bara en hund med sig och anordnade en drevkedja.
– Som jag satt där på min stol med mitt gipsade ben fick jag se en stor tjur komma vandrande utmed berget. På 230 meters avstånd sköt jag älgtjuren – lagets största det året, berättar Evert.
Sitt livs allra största älg sköt han på 1960-talet, tillägger han. Den vägde 408 kilo.
Ingen annan i familjen jagar, men ändå har de varit involverade.
– Jag har fått komma ut i skogen mycket tack vare honom, säger Vivi leende.
Vivi, Björn och även dottern Carin, som numera bor i Stockholm, har ofta varit med och burit hem kött från älgar som Evert har skjutit.
– Det var bara några år sedan pappa ringde och bad mig komma och hjälpa till att bära hem kött, berättar Björn Johansson.
Evert var 85 år då. Björn var på sin sons fotbollsmatch, men direkt efteråt satte han sig i bilen till Älvsbyn.
– När jag kom fram hade mamma och pappa redan burit hem alltihop i mesar på ryggen. Det var några kilometer att gå.
Och många köttleveranser har det blivit genom åren.
– Det har varit fantastiskt roligt att få hem så mycket kött, säger Vivi som har varit mycket matlagningsintresserad i sitt liv.
– Man är ju uppvuxen på sådan mat som du idag bara får på lyxkrogar – hare, tjäder, orre och annat vilt – och mamma har varit otroligt duktig på att tillaga den, säger Björn.
Evert är uppvuxen i en skogsby norr om Kalix och föräldrarna hade ett litet jordbruk. Det fanns inte ens en körväg fram till byn. Som pojke följde Evert med sina morbröder ut och jagade hare och från tio års ålder gick han själv ut med bössa för att skjuta ekorre och järpe.
– Men det var inget riktigt vapen. Ett 12,7 millimeters Remingtongevär, säger han leende.
Ekorrskinnen sålde han för 75 öre styck. För en järpe fick han 50 öre, för en tjädertupp kunde han få 1,75 kronor av en åkare som sålde dem vidare i Luleå. För pengarna köpte han ammunition.
Han är näst äldst av fem syskon, men Evert var den ende som var intresserad av jakt. Innan han gick till skolan brukade han sätta ut ripsnaror utmed sjöstranden som han vittjade på väg hem när skoldagen var slut. Hans mamma blev glad om han kom hem med något ätbart.
– På den tiden jagade man för att man behövde mat, säger han.
När han var 17 år köpte han ett salongsgevär. Skyttet har alltid legat honom varmt om hjärtat och i vuxen ålder började han med tävlingsskytte. Det har han haft stor glädje av i jakten.
Ammunition, hundar, organisationen av jakten, skogsbruket och älgtillgången – mycket har förändrats under Everts långa jägarliv. När han var ung var det ont om älgar, men i mitten av 1940-talet gick älgstammen upp lite grann, minns han, och i Norrbotten började älgjakten organiseras. Samtidigt uppstod det ett intresse för att det skulle finnas en levnadskraftig älgstam.
Idén om att bilda jaktlag kom söderifrån. Från 1956, då han hade hunnit gifta sig och flytta till Älvsbyn, har han själv varit jaktledare i ett älgjaktslag. De jagade på Domänverkets mark och det var Domänverket som bestämde hur många älgar som fick skjutas.
Till en början hade de bara två jaktdagar, men jakttiden utvidgades successivt i takt med att älgstammen ökade.
– Som mest, på 1980-talet, hade vi en tilldelning på 76 älgar och av dem sköt vi ungefär 50, minns han.
En detalj han kommer ihåg från den tiden är att jägarna bara fick behålla älgkronorna på de fällda djuren om det var färre än 16 taggar. Var det fler tillföll de Domänverket.
– De såldes dyrt i Stockholm sedan.
Kvaliteten på ammunition har skiftat genom decennierna, berättar han.
– Ibland har den varit så hård att den gått rakt igenom kroppen och så har älgarna sprungit iväg. Ibland har den varit för mjuk, vilket gett svåra skadskjutningar.
Under kriget var det vanligt att man tog Kronans ammunition och gjorde om så att den passade älgjakten, minns han.
– Då var det fri tillgång, säger han med glimten i ögat.
Evert har själv haft flera jakthundar. Han har även gått som hundförare och sett jakthundarnas utveckling genom decennierna.
– När jag var pojke träffade man bara blandrashundar. De sprang lösa och hade en oerhörd kondition.
Ändå menar han att dagens renrasiga hundar är bättre.
– Om man får fram en duktig jakthund på 50 när det gäller blandrashundar så är motsvarande siffra för renrasiga hundar en på tio.
En betydelsefull utveckling av jakten inträdde när kommunikationsradion kom. I Everts jaktlag började de använda kommunikationsradio i slutet av 1960-talet. Innan kommunicerade de med signalskott.
– Jag hade en gång en stor älg på 30 taggar som kom förbi mig på passet, men en jaktkamrat till mig hade skjutit en fem, sex skott redan. Då vi bara hade två älgar kvar vågade jag inte skjuta. Först när den gått därifrån hörde jag signalskottet, berättar han.
Jaktradion är en bidragande orsak till att jakten har blivit mycket säkrare med åren, fastslår han. Det som också bidrar till en säkrare jakt är jaktutbildningen.
– Tidigare krävdes varken jägarexamen eller skjutprov.
En annan förbättring inom älgjakten tycker han är att man numera skjuter kalvarna först och inte kon.
– Många kalvar som blev ensamma kvar klarade sig inte.
Slutligen har det förändrade skogsbruket varit en stor faktor som påverkat älgjakten under 1900-talet.
– Tidigare var det mestadels i gammal skog man jagade, men då man började med trakthyggesbruket växte älgstammen. De trivdes på hyggena där de kunde äta löv och sly.
Att det sedan uppstått ett problem för skogsägarna med älgar som äter tallplantor är en annan fråga.
Evert vill inte gärna avslöja hur många älgar han skjutit i sina dagar. Han misstänker att det finns en avundsjuka bland älgjägarna och det är skälet till att han tiger om siffran. Men tresiffrigt är det, kan han intyga.
Att just han har fått skjuta så många älgar är ingen slump. Förutom den tid han tränat och tävlat i skidåkning, orientering och skytte har han ägnat i stort sett hela sin fritid åt att vandra, eller träna skidåkning och orientering runtom i skogarna. Han har lagt ut saltstenar på vintern och haft koll på exakt var älgarna rör sig. Därutöver har han jagat både hare och fågel.
Dessutom har han varit viltvårdare och det är till honom polisen har ringt när en älg har blivit påkörd i trafiken, eller skadskjuten.
Jaktledare har han varit ända fram till 2001, men fortfarande jagar han, om än i mindre skala, på ett litet område runt sommarstugan. Så sent som i höstas hade han korn på en älg, men fick aldrig tillfälle att skjuta.
Den senaste älgen sköt han för tre år sedan. Men till hösten ska han ut i skogen och pröva lyckan igen.