Lokaltåget kränger i snäva slingor genom en snarast trolsk lövskog på sträckan Nürnberg-Ansbach, således i södra Tyskland. Medpassagerarna är oberörda av vad de ser. Istället uppstår ett ostrukturerat och böljande prat bland de vuxna i trängseln och värmen. Än är det förskolebarn som tjatar med farmor om mera godis, än kommer den klassiska frågan, är vi inte framme snart och kan kliva av.
Vad jag minns är det uppemot tio stopp före Ansbach. Själv sitter jag med tidtabellen diskret i ena handen och kastar täta blickar på klockan. Ankomsttiden känner jag till men hur ska jag kunna veta när det blir dags för ett snabbt avhopp. Några utrop ska vi inte tala om i den familjära röran.
Hur kan det komma sig att jag hamnat i denna trånga tågkupé? Svaret är som så ofta i kultursammanhang ordet ”projekt”. Jag var ute i Europa för att samla material till en bok som med tiden fick namnet ”De kom från syd till nord”. Den boken skulle presentera hur europeiska resenärer hade besökt Nordkalotten och därifrån gett sin bild av vad de fått uppleva.
I gengäld var min uppgift att ägna uppmärksamhet åt européernas hemorter, således en form av återbesök. I det förra fallet var spridningen i tid mellan 1432 och 1938, i det senare gällde det sommaren 2003. Och slutligen beträffande Ansbach var det fråga om en tysk officer som besökte Arvidsjaur, ovisst om det nu var 1827 eller 1828.
”En höstkväll på 1820-talet samlades ett 60-tal personer kring ett flammande bål i byn ’Hiertijaur’, en bosättning i de strapatsrika tassemarkerna norr om Lycksele. Alla var på väg till den stundande kyrkhelgen i Arvidsjaur. Bland alla dessa alla ingick några främlingar, den fransk-tyske friherren och majoren Daniel von Hogguér, den franske greven Trevet, en till namnet okänd fransk adelsman samt en betjänt. Denna lilla expedition hade sedan drygt två månader varit på resa, från Stockholm via Sala, Falun och Gävle efter Norrlandskusten till Umeå, sedan vidare till Lycksele och sedan övertvärande de naturliga färdlederna längs älvarna när man skulle ta sig genom skoglandet till Arvidsjaur.”
Sådan var upptakten till besöket i det lappländska skogslandet, till höstens kyrkhelg i Arvidsjaur. Fortsättning följer med att såväl samer som bofasta samlas där, besöker kyrkan med sina åtskilda platser för de båda befolkningsgrupperna, möter språkförbistringen eftersom predikan fick hållas två gånger och på var sitt språk. Och sen får vi läsa om Hogguérs möte med Petrus Laestadius, en god berättare med alla minnen från vad sig lokalt tilldragit haver. En sak är också slående: dåtidens dåliga nyhetsförmedling. Flera år efter den franske kejsaren Napoleons död visste man på orten inte att han lämnat det jordiska redan 1821.
I övrigt återvände Hogguér till Tyskland, slog sig ned i den lilla staden Ansbach och verkade där i diplomatisk tjänst hos hertigen av Koburg. Vad upplevde Hogguér av ett historiskt skede i brännpunken mellan Tyskland och Frankrike i början av 1840-talet. Måhända deltog han i diskussionen om järnvägsbygge som började under 1830-talet. Fick han tillträde till markgrevarnas slott från 1700-talets första hälft, ett rokokoslott med 27 paradvåningar som Spegelsal, Spegelgalleri, Bankettsal och Audienssal.
”Så knyts historiens trådar samman för Hogguéér på den nya vistelseorten Ansbach. Så sker även för mig. Två övernattningar i Hotell Platengarten för mig in i samma historiska minne. Där bjöds på ett dubbelrum som kändes överdrivet stort och med sex fönster som gav utsikt mot markgrevarnas palats. Rummet bjöd på sidenklädda väggar, spegelbord i empire, akantusstuckatur i taket, fiskbensmönstrade parkettgolv, kristallkrona i förmaket samt en oljemålning till synes från tiden med blomsteruppsats och fasanliknande fågel,”
Jag kan inte låta bli att påminna om kvällen när Hogguér blev invigd i lokala samiska vanor som existerade som kontrast till den fina värld som var resenärernas. ”Där frågade man om Napoleons marskalk Bernadotte, den dåvarande svenske kungen. Än så länge hade Hogguér inte nått Ansbach eller mött marskalken i en annan roll, som chef för den franska ockupationsarmén. Och än mindre hade Hogguér sett markgrevarnas slott, det som tornade upp sig utanför mitt hotellfönster.”
Och vidare hade ingen mött den våldets tragik som inträffade 24 juli 2016 i ett terroristdåd i Ansbach. Tolv människor skadades och attentatsmannen sprängde sig själv till döds. Hur kan något sådant ske i våra dagar – i en liten pittoresk sydtysk stad med anor från ett benediktinerkloster på 700-talet och idag en folkmängd om 40 000 personer.