Den digitalkulturella revolutionen

I den digitala världen går utvecklingen mycket snabbt, även på den kulturella fronten. Petter Bengtsson spår en stark kulturell frammarsch inom spelbranschen.

Foto: Lars Pehrson 30152

Kultur och Nöje2008-06-26 06:00
De finns dagligen runt omkring oss - TV-spelsnördarna. Fjuniga pubertetskillar (tjejer är det sällan) som tillbringar åtskilliga av dygnets timmar vid sin Playstation eller X-Box. Nördarna kan se ut som oengagerade slöfockar, men är i själva verket aktiva delar av en samhällsförändrande, digitalkulturell massrörelse.
Troligen har TV- och datorspelen bidragit till att både minska ungdomsbrottsligheten (fler stannar hemma) och öka medelvikten (mycket läsk och stillasittande). Timmarna vid spelkonsolen är ett självklart inslag i nästan alla tonåringars vardag. Det är ingen djärv gissning att de digitala spelen - och inte längre film, serier eller TV - är den för unga mest tillgängliga formen av fiktion.

De etablerade medierna försöker hänga med i utvecklingen - många svenska dagstidningar har särskilda avdelningar för de senaste TV-spelen. DN har rentav låtit sin litteraturkritiker Jonas Thente skriva om spel på ett kulturjournalistiskt vis. Men annars handlar spelbevakningen mest om grafik och knapptryck. TV-spelen befinner sig - liksom nördarna själva - ännu så långt ner i kulturhierarkin att de knappt ens betraktas som kultur.
Det är således rätt få kulturskribenter som på allvar ägnar sig åt att leta efter nya kulturmönster i exempelvis senaste editionen av fotbollsspelet FIFA. Likväl är denna virtuella sportvärld full av nya, kulturellt laddade företeelser; här finns både metrosexuella män och mängder av livsstilsskapande varumärken.
Jag tror att TV- och datorspelens innehåll och status snart kommer att förändras avsevärt. De rena sport- och våldsspelen är på väg att kompletteras av andra, mer intellektuellt krävande spel. Redan nu finns litterära spel som utspelar sig i Lovecrafts och Tolkiens världar, men det går förstås också att föreställa sig spel baserade på litterära klassiker. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att som en virtuell Josef K försöka ta mig ur en kafkaistisk process. Eller kanske som en skuldtyngd Raskolnikov irra runt i Dostojevskijs St. Petersburg. Och den som gillar klassisk musik kommer nog snart att framför bildskärmen kunna dirigera sin egen symfoniorkester. Allt kan bli precis som i verkligheten - fast enklare och snabbare. Den digitalkulturella revolutionen har bara börjat.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!