Istället för att göra en Alakoski, dvs berätta i realistisk form om sin uppväxt i ett alkoholdominerat hem, så gör Rickard Törnkvist i sin romandebut istället en Paasilinna. I skrönans form portionerar Törnkvist ut både faderns och sin egen historia, beskrivet som två sinuskurvor, där faderns död följs av sonens uppgång, och därpå följande nedstigning i ett liknande, om än inte likadant, helvete som fadern.
Efter ett mentalt sammanbrott hamnar berättarjaget på psyket, där psykosen medicineras bort. Nästan fullständigt.. en liten tomte blir kvar, en tomte vid namn Bengtson, som dyker upp på avdelningen som en blandning av Robert Aschberg och en skyddsängel.
Efter utskrivningen öppnar sig det svarta hålet mer och mer för Ruben, eller Rojben, som tomten kallar honom, och självmordet planeras. Då dyker tomten upp igen, och nu är det han som behöver hjälp. Han är på sitt yttersta och enligt tomtars mytologi, så ska man tillbaka till sin födelseort för att dö.
Denna plats råkar vara Årrenjarka, vilket förstås roar en jokkmokksbo som mig själv. ”Kan man verkligen leva här?” frågar sig Ruben under bilresan in i det för honom okända. Den frågan ställer vi oss förstås också. Men vi har i alla fall internet, på vissa platser.
Så ser berättelsen ut, och den är både vidlyftig och fantasifull. Men berättelsen är självklart både en metafor och en symbolförmedlare. Tomten känns som en utlöpare av det egna jaget, en instans som har kopplingar till en förmåga att läka, även de svåraste av sår. Resan till ”norr”, till det okända, är en resa för att återfinna det inre av en själv, som gick förlorat i åren med reklambyrån.
Det gamla jaget, i form av ”tomten” dör, men räddningsaktionen som detta involverar, blir en bro över till något annat.
De självbiografiska punktmarkeringarna i texten är direkt identifierbara, och kanske är det så att Törnkvist först försökt sig på en realistisk berättelse. ”När det gällde farsan var jag oftast till lags. Vågade aldrig liksom testa gränserna. Risken var för stor att han skulle dra sig undan. Mellan mig och morsan är kärleken självklar, och inget jag behövt förhålla mig till.”
Förebilden till ”tomten” verkar ha varit farfadern, en jordnära man som visste en del om växter, vilket tomten i Kanindansen också gör. Så långt mina spekulationer om det biografiska. Paasilinnas humor har Törnkvist, även om boken har flera longörer som man lätt hoppar över. Man fattar huvudpersonens belägenhet och behöver inte sida upp och sida ner av bakgrundsfakta för det. Bokens inledning går också för långsamt. Roadmovien med tomten kunde mycket väl ha kommit betydligt tidigare i handlingen. Handlingens slutscen motiverar bara den, i alla fall, en läsning.