Hon skyr tryggheten, friarna och alla boplatser. Mikael Berglunds romandebut handlar om en ung 1600-talskvinna som drar till fjälls. Men Judit är också författarens egen Hugo Rask.
Judit är kunnig och kompetent. Ett slags Katniss Everdeen i svenskt 1600-tal. Hon vet hur man gör en bädd av glödande ris för att klara midvinternatten på kalfjället. Metoden är livsfarlig; den som gör fel gör sitt eget dödsbål alternativt fryser ihjäl.
Inte ens när hon utökat sin ensamma krets med två barn blir hon offer för vargarna. Kanske är det för att överleva som hon lämnar det barn hon fött själv till barnafaderns vård.
– Jag tror att hon mår väldigt dåligt av att göra det, det där var en knepig balansgång. Jag hade enorma problem med att förstå henne, jag hade förutsatt mig från början att berätta om en människa som inte vill ge sig till känna, som hela tiden befinner sig lite före sin författare, säger Mikael Berglund på telefon från Umeå.
Med Torgny Lindgren och Sara Lidman pockande på varsin axel skriver han om en kvinna som flyr undan så fort han försöker närma sig henne. Som författare upplevde han hur han var tvungen att hejda sina beskrivningar av Judits känsloliv.
– Så fort jag kom henne nära var det som att hon slog bakut, det blev inte riktigt äkta. Det var som om jag skrev på henne känslor som hon förmodligen inte har, det kanske låter flummigt men det var så det kändes, säger han.
Ändå är det med just inlevelse han skildrar Judit.
– Hon bygger på en verklig person, men är sin egen. Även om jag hämtat inspiration från egna erfarenheter skulle jag inte kunna skriva om den verkliga personen, på samma sätt som Hugo Rask inte är Roy Andersson, det skulle inte bli trovärdigt.
Som författaren identifierar han sig med en av romanens föraktade friare, Skärdr, en närmast obegriplig figur i marginalen. Till skillnad från Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande handlar Mikael Berglunds ”Ett föremåls berättelse om obesvar” i stället om föremålet för den obesvarade kärleken, den självständiga kvinnan som ger sig av till fjällvärlden tillsammans med en get.
Den lilla civilisation som trots allt finns i hennes västerbottniska 1600-tal är klaustrofobisk, dyster och illaluktande.
Som läsare dras man med av hennes orädda för att inte säga våghalsiga sätt att hantera världen. Det är inte kalfjället eller vargarna som skrämmer henne, utan människorna och deras stinkande boplatser.
– Så var det nog rent bokstavligt tror jag, särskilt om man som hon vistades mycket i naturen så luktade människorna väldigt starkt när man kom till dem. Det var mycket dynga, tjära och rök. När man är i naturen är det ju bara skogen som luktar.
Mikael Berglund är född i Ammarnäs fjällvärld, vid ”vägs ände” nordväst om Sorsele. Även om han numera bor i Umeå är Judits längtan till fjällvärlden delvis hans egen.
– Att komma upp på kalfjället och se miltals ger otroligt mycket känslomässigt och det har jag försökt fånga. Att man drivs till fjälls ungefär som renarna på sommaren. Det finns något där.
– Det blir viktigare och viktigare ju äldre jag blir och särskilt nu när jag bor i Umeå, det är ett ”Lill-Stockholm” för oss västerbottningar. Det är en stad utan ambitioner att vara fjäll- eller inlandsstad.
Han är själv inte same men har kryddat sin berättelse med samiska ord, vilket för 1600-talets västerbottningar var helt naturligt.
– Då kunde alla lite samiska och lite svenska, det fanns inget tabu mellan grupperna. När man säger att 80 procent av alla västerbottningar har sameblod kan jag tänka mig att väldigt mycket kommer från den här tiden.
Det ålderdomliga språket är lite inspirerat av morföräldrarna i Ammarnäs men ännu mer av Sara Lidman.
– Det där med att avbryta meningen med ett att, det gjorde hon ganska ofta. Det var så kallt att. Det var så kallt att det inte gick att beskriva. Sedan börjar hon på ny mening. Men jag sätter i alla fall punkt efter, det gjorde inte hon.