Fågeln bluebird, blåsångare på svenska, har i några välkända sånger blivit symbolen för lycka. I ”Somewehere over the rainbow” hörs ”bluebirds fly”, medan Dame Vera Lynn och fredslängtande britter en gång hoppades att ”there´ll be bluebirds over/the white cliffs of Dover”.
I Erika Bernalts debutroman personifierar titelfiguren snarare olycka. Hon längtar till Staden, bort från sin paradisiska ö, den (bekymmers)fria värld där människorna gärna går nakna och förenas i orgiastisk vällust. Särskilt varje vår pågår parandet bland människor, växter och djur.
Som strikt ansvarig för öns ekonomi är Bluebird en udda fågel bland de bohemiska, kulturbejakande, njutningslystna. Åsynen, stönandena, kåtfnittret, dofterna – allt äcklar henne. Till Grannen känner hon visserligen viss åtrå, men hon begränsar det till smygspanande på hans och hans tvilling-lovers flitiga kopulerande.
Bluebird väljer Staden, där folk klär sig vackert, äter insekter, tjänar pengar och shoppar. Hon är pinsamt lantlig, men gör allt för att passa in.
Hon försöker se ut, tala och göra rätt. I det ingår att jobba idogt. Det tilltalar chefen, som snart utnyttjar henne även för sin lesbiska lustar.
En grön fågel dyker upp då och då, som ett förbiflaxande samvete. Fågeln noterar att Bluebird nu gett sig in i sexet, men det nekar hon till. Det är inte knull, det är business, rent professionellt, av en enda anledning: Hon klättrar.
Fallet följer oundvikligt. Det destruktiva tar ut sin rätt, oklart dock hur lärdomen fastnar.
Det vimlar av symbolik i den febriga skrönan, men berättelsen lyckas aldrig genuint beröra. I de bästa avsnitten är språket flödande, udda, en aning poetiskt, men i stora stycken är det för många robotaktiga uppräkningar av växter, grönsaker, föremål, egenskaper, vardagsdetaljer, struntsaker. Dessutom sker det inkonsekvent, ibland med komman, ibland utan. Allt ger ett slarvigt omedvetet omoget intryck.
Resultatet är på det hela taget ganska olyckligt.