Någonting krånglade med båtmotorn. Gästerna hängde över relingen och tjattrade. De hade blivit mina bästa vänner nu.
Sommaren blev aldrig vackrare än att vi låg där stilla på fjärden med motorhuven uppfälld och fiskarna simmandes under oss.
Gästerna roade sig med sitt medan jag skruvade upp svarta lock och granskade små reläer utan att egentligen begripa någonting.
Inte heller återuppstod haren, den kom aldrig och gnagde på salladen i det lilla anspråkslösa trädgårdslandet som mätte en gånger en meter. Men jag hade fått gästerna i stället. Två stycken stannade för gott. De såg ut som två söta flickor. De ville ha namn. Så jag döpte dem.
Andromeda och Maria.
Det var de vackraste namn jag kunde komma på just då.
Dopet skedde på bryggan nere vid stenpiren. Saft till alla. Och ostbågar från stan hade vi skaffat också. Och flytvästar.
En geting surrade på utedasset. Jag skrek åt minken nere vid vattnet att fara åt helvete.
Men han bara glodde tillbaka som om han stirrade på en tok och försvann sedan in mellan stenarna.