Den 20 maj 1893 anlände Strindberg och hans nyblivna och unga fru österrikiskan Frida Uhl till Gravesend i England efter bröllop på Helgoland den 2 maj och några harmoniska veckor på ön, den kanske lyckligaste tiden under deras korta och turbulenta äktenskap. Resan var besvärlig med hög sjögång. Frida besvärades av sjösjuka, hennes make däremot var vid god vigör och förde långa samtal med båtens kapten om allt från båtbyggeri till aktuella politiska och kulturella teman.
Den unga bruden hade tagit initiativ till resan, maken var tveksam. Fridas far, den kände och mäktige chefredaktören för Wiener Zeitung, Friedrich Uhl, hade givit paret pengar i bröllopsgåva att användas som bidrag till bosättning och annat livsnödvändigt; nu gick pengarna i stället till resekostnaderna.
Det fanns tre skäl att resa, enligt den företagsamma Frida: en trevare från den teaterintresserade affärsmannen J.T. Grein om en uppsättning av Fadren på The Independent Theatre, ett rykte om att den unge förlagsmannen William Heinemann ville ge ut Sömngångarnätter och Justin McCarthys artikel i The Fortnightly Review om Strindberg och hans verk.
I Gravesend tvingades paret bo på hotell i dubbelrum, vilket Strindberg avskydde. Äkta makar skulle ha var sitt sovrum, separat toalett och maten skulle helst avnjutas på restaurang eller hämtas från något näraliggande kök. Efter en kortare tid fortsatte resan till London, där en mindre lägenhet i Greins hus ställdes till deras förfogande. Strindberg var tvungen att arbeta vid Greins skrivbord, vars lådors innehåll - "fyllda av främmande andlig verksamhet" - hämmade hans författarförmåga. Till råga på eländet rådde afrikansk hetta; men värst av allt: han var inte känd.
Även språket var en störande hämsko. Franska och tyska behärskade han däremot, vilket Frida Uhl intygade i en intervju i Dagens Nyheter år 1926. Hon berömde Strindberg för dennes fina känsla för språkens rytm och för hans förmåga att skapa nya formuleringar.
En dag upptäckte Strindberg att hustrun läste den nyligen på tyska utkomna En dåres försvarstal. Frida reagerade häftigt på makens subjektiva och utlämnande skildring av det havererade äktenskapet med Siri von Essen. Så skulle hon alltså själv en gång kunna bli beskriven.
Strindberg återvände till Tyskland/Rügen med hjälp av pengar Frida skaffat fram genom att sälja några personliga ägodelar. Avskedet skedde i stort sett i samförstånd; paret till och med kysstes öppet under vägen till stationen, vilket var anmärkningsvärt vågat i den tidens London. Ömsesidiga löften gavs om flitigt brevskrivande och snart återseende. Det första löftet hade större hållbarhet än det andra, först några månader senare träffades paret igen och då i Berlin.
Hur blev det då med de tre "morötterna"? Det visade sig att de var av tveksam kvalitet. Grein förklarade att det var för sent att spela Fadren under löpande säsong, Heinemann var bortrest och när han kom tillbaka blev utbytet några luncher med Frida på Savoy, oklart hur många, till Strindbergs förtvivlan, och artikeln i Fortnightly Review var definitivt inget "Sesam öppna dig". Fridas förhoppningar om ett triumvirat bestående av maken som författare, Grein som regissör och Heinemann som förläggare hade ingen koppling till vad som var möjligt.
The Independent Theatre hade uppfattats som en motsvarighet till Freie Bühne i Berlin, som verksamt bidragit till Strindbergs kändisskap inom det tyska språkområdet genom teaterns uppsättningar av Fadren och Fröken Julie, men den var i första hand en litterär förening som inte hade någon egen teater utan hyrde in sig efter den aktuella situationen på olika scener i London. Teatern var verksam under 1890-talet med 28 uppsättningar, men ingen Strindberg och ingen annan markant förnyelse av engelsk teater än Ibsens Gengangere 1891 presenterades.
Den norske rivalen hade redan genom Ett dukkehjem etablerat sig som en ikon i engelsk kultur. En slående metafor: Ibsen uppfattades som den som uppträdde enligt reglementet med (silkes)handskarna på, Strindberg boxades utan handskar och ändrade spelets regler. Svensken uttryckte sin syn på kvinnans ställning och könsroller i allmänhet på ett brutalt och öppet sätt, utan hänsynstagande åt olika håll. Han uppfattades som kvinnohatare och manschauvinist.
William Heinemann och Frida utvecklade en form av vänskap, något oklart hur intim den var. Strindbergs misstänksamhet hade sina berättigade grunder: År 1912 skrev Heinemann till en vän att han under 20 år vägrat ge ut Strindberg och att han inte såg något skäl att ändra sig. Alltså var intresset fokuserat på den attraktiva Frida Uhl och inte på Strindberg. Längre fram skulle Frida bli Heinemanns agent för de tyska utgåvorna av förlaget Heinemanns böcker.
Det mest anmärkningsvärda är hur McCarthys tidningsartikel så grovt hade felbedömts. Här skrivs visserligen om Strindbergs storhet som viktig representant för det moderna dramats framtid, men samtidigt påpekas att han inte kan mäta sig med Ibsen. Fadren och Fröken Julie får beröm, men det sägs samtidigt att det man bär med sig från dessa pjäser är pessimism, helt i Nietsches anda.
År 2005 beslöt teatrar, BBC och Tate Modern att ge Strindberg stort utrymme trots att den vanliga anledningen, jubileumsår, saknades. BBC:s Radioteater satte upp två i England sällan spelade pjäser, Leka med elden och Pelikanen med blandat mottagande. Större var National Theatres uppsättning av Ett drömspel. Den engelska dramatikern Caryl Churchills översättning av texten var något märklig, enligt vissa bedömare inte ens i paritet med vad som kan begäras av en svag svensk grundskoleelev. Som exempel kan ges översättningen av "Livet är ont" till "People are so fucked upp". Dessutom ansåg Churchill att kristendomen nu inte har samma betydelse som på Strindbergs tid; hon har helt enkelt ingen förståelse för religion och Strindbergs post-Inferno religiositet. Därför blev uppsättningen en fullständigt förvriden version av originalet.
Det hela var dessutom påverkat av regissören Katie Mitchells bearbetning och råd till skådespelarna: Utgå från era egna drömmar och fastna inte för Strindbergs förlegade text. Hennes ursäkt bottnade i en högst personlig tolkning av Strindbergs programförklaring: "Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt" The Spectators recensent ansåg att det var den tråkigaste pjäs han någonsin sett. "När min vän och jag kom till bilparkeringen började vi skrika för full hals, dels i protest för att vi bestulits på en timma och fyrtio minuter, dels för att vi ville fira att vi fortfarande levde."
Tate Modern ansvarade för en utställning av Strindbergs tavlor. Mer än 50 000 besökare kunde räknas in. Kritikernas omdömen var både positiva och negativa.
Initiativet år 2005 är värt all respekt, nu anammades Strindberg av nationalscenen, BBC och det berömda konstmuseet i England och han var inte som tidigare ofta hänvisad till små avantgardescener. Men Strindberg och England har aldrig varit helt i fas med varandra. Kanske finns förklaringen i engelsmännens svårighet att se den svarta humorn i Strindbergs texter, som i till exempel Dödsdansen; troligen spelar här det engelska sättet att använda ironin som vapen en roll. Möjligen är orsaken också Strindbergs naturalistiska syn i motsats till en för många svårbegriplig religiös omvändelse, som till dels kan refereras till de österrikerelaterade åren och till hans svärmor Marie Uhl och Swedenborg.
En bidragande orsak till att britternas uppskattning av Strindberg inte alltid varit den bästa är att de i första hand lärt känna Strindberg genom Fröken Julie, Fadren och Dödsdansen; särskilt det förstnämnda dramat har satts i fokus. Mångfald har varit bristvara.
Värt att minnas är det faktum att Strindberg var en mycket stor beundrare av Shakespeare och Dickens, som båda var viktiga inspirationskällor. Förutsättningar för ömsesidig uppskattning och förståelse fanns egentligen från början.
Vad betydde England för Frida Uhl? Hennes ansträngningar att på olika sätt lansera sin make var inte särskilt framgångsrika, men hon knöt kontakter som blev nyttiga för henne själv långt senare. Vem som egentligen låg bakom tillkomsten av Fridas kontaktnät klargjorde Strindberg i det sista brevet hon fick från honom innan hon återvände till Österrike och Tyskland på sensommaren 1893: "Du har fått dina framgångar tack vare de vänner jag givit dig. Och min karriär har du inte skapat, det har jag själv gjort genom min talang och utan intriger. Håll detta i gott minne!" Strindberg hade kunnat tillägga: Men du kan ju skriva! Han hade av en tillfällighet i svärföräldrarnas hem i Mondsee läst en av hustruns essäer och blivit imponerad av hennes sätt att uttrycka sig i skrift.
Men Frida kunde så småningom dra nytta av på egen hand etablerade kontakter i den engelska huvudstaden. År 1912 medverkade hon aktivt till grundandet av den första kabarén i London, The Cave of the Golden Calf. För detta har hon fått beröm av den engelske konsthistorikern Richard Cork, som särskilt framhållit hennes val av avantgardistisk konst när det gällde lokalens inredning; han har även betonat hennes goda organisationsförmåga.
I en i september år 2011 utgiven bok om Strindbergs andra fru, Madame Strindberg - oder die Faszination der Moderne utvecklar författaren Friedrich Buchmayr Fridas konstnärligt betydande insatser, även hennes talanger som skribent, översättare och filmmanusförfattare framhålls och han menar att hon inte enbart, som påståtts med menande blinkningar, var ett "författarlexikon". Hon är, enligt Buchmayr, värd annat än vad hennes män avslöjat om hennes mindre tilltalande karaktärsdrag. Framför allt megakändisarna Strindberg och Frank Wedekind har nogsamt undvikit att berätta för eftervärlden om Fridas konstnärliga förmågor.
För att återknyta till Fröken Julie: som bekant blev Julies och Jeans relation olycklig och kortvarig. I stort sett kan detsamma sägas om August Strindbergs och Frida Uhls förhållande, om än tidsmässigt längre och mindre blodigt. Resan till England hade kunnat bli en lyckad såväl bröllops- som affärsresa. Så blev det inte. Istället kan konstateras att resan för äktenskapet innebar "the beginning of the end likväl som the end of the beginning".