De stora frågorna borde fått större plats

Lars Andersson ger sig in i deckargenren.

Lars Andersson ger sig in i deckargenren.

Foto: Kari Lovaas

Kultur och Nöje2015-04-02 03:26

Lars Anderssons första roman i kriminalgenren kan liknas vid ett pussel utan självklart passande bitar. Därtill är den alltför kontursvag, ett medvetet drag måhända, men så är tiden den utspelas i en tid av skuggspel där händelser och människor troligen sällan hade skarpa tydliga drag, 1944 och slutet på andra världskriget.

Jag frågar mig dock varför Värmlandsfödde Andersson måste ge sin in i denna genre, när romanens storhet inte är lösningen på ett brott, utan förmågan att skildra miljö, stämning och tidsanda.

Anslaget är att en norsk kvinna hittas mördad nära gränsen mellan Norge och Sverige. Leonard Ringer, biträdande kriminalöverkonstapel, skickas till Karlstad för att med staden som bas undersöka saken. Hon som hittas död tros heta Bernine Olsson och är född 1920, medan hennes namn som “flykting” sägs varit Tora Selje.

Vem mördade denna kvinna? Och varför? Och är det verkligen denna Bernine, som varit i tjänst för nazi-tyskland och blivit vittne till massmord i Lettland? 420 sidor senare är jag inte mycket klokare och frågorna är långt ifrån självklart besvarade.

Långsamt behöver inte vara dåligt, men Anderssons sextonde roman når stundtals gränser då tomgång är ett relevant ord. Det kan i och för för vara ett medvetet berättargrepp som vill bryta mot genre ofta rätt hetsiga krav att något måste hända på varje sida, vad vet jag.

Andersson är dock en fena att skildra det parallella som pågår, stort och smått, i ankdammen Sverige och som har indirekt koppling till det stora dramat i världen. Vardagen med andra ord, fast här mest sett utifrån kriminalistisk synvinkel.

Unge Leonard Ringer bär sorg inom sig kring en syster som försvann men som lär ha överlevt och i Tyskland tagit namnet Dionysia. Det är en dålig tid för de annorlunda, eller som anses vara det på olika sätt. Även i Sverige där en “tattarinventering” pågår och rasbiologiska institutet är en realitet.

Kriminalöverkonstapels genetiska rötter hör för övrigt hemma bland människor som tidens överstepräster klassar mindre goda.

De våra är kronologiskt berättad, med flitiga inslag av stickspår. De kursiverade styckena höjer kuslighetsgraden åtskilligt och blir kontraster till lunken i utredningen i övrigt. Och jag blir som läsare påmind att det är en mycket ond tid det handlar om.

Norge är ockuperat och Sverige säljer järnmalm till ockupationsmakten, bland annat. Och i Baltikum står många frivilliga civila balter till tjänst att plåga judar och delta i massmord.

Lars Andersson räds inte de stora frågorna, men de hade gärna fått ta större plats hans första kriminalroman. Likaså hans omtalat särpräglade prosa. De våra – en kriminalistisk roman är lite för vag för att få mig att lyfta på hatten, om jag haft någon.

NY ROMAN

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!