Det är en inte alldeles lätt uppgift Tornedalsteatern och regidebuterande Carina Henriksson tagit sig an. Julia Voznensenskajas roman om en barnbördsavdelning under den gamla Sovjettiden som satts under karantän och där de sex nyförlösta kvinnor fördriver tiden med att berätta om egna upplevelser. Det ställer krav på skådespelare och regissör. Här gäller det att ha förmågan att berätta så att det går in i hjärtat på den som sitter på sista raden i teatersalongen.
Det kan redan här sägas att det klarar ensemble och regissör med glans. Det här är årets mest berörande föreställning producerad i Norrbotten och det är inte illa med tanke på att det är till huvuddelen amatörer som står på scen.
Det är berättelser som utspelar sig under Sovjettiden och liksom andra sovjetkritiker använder sig också Julia Voznensenskaja av humorn när hon angriper totalitarismen. Utgångspunkten är Giovanni Boccaccios Decamerone novellsamling med 100 berättelser från 1300-talet. Den handlar om digerdöden och han låter sju kvinnor och tre män fly undan farsoten och på tillflyktsorten berättar en historia vardera under tio dagar.
I Julia Voznensenskajas roman och Catarina Gnosspelius dramatisering blir det naturligtvis inte så många historier. Det hade kvällen inte räckt till för och det blev alldeles tillräckligt för en enaktare. Kanske hade vi också kunnat undvara den allra sista berättelsen, som sker på övertid när karantänen hävts och kvinnorna skingrats. Kvar är den sista kvinnan, utmärkt spelad av Eva Törmä, som berättar om krigsåren och judeutrotningen och är det inte längre Sovjetunionen i efterkrigstid.
Det är många goda historier som berättas och det är några som kommer att leva kvar efter föreställningen. Till dem hör Helen KeroHurulas framställning av kvinnan som åtar sig att spela fästmö till en politisk fånge. Det är bara fästmön som tillåts besöka denne fånge och hon gör det med tvekan, men spelar i fängelsets besöksrum upp en scen som förför både fånge och fångvaktare. Ett senare besök går ännu längre och resultatet finns sedan där på den karantänstängda BB-avdelningen. Helen KeroHurula återger historien så fint, så väl avvägt och med en inlevelse som förvandlar henne till den roll hon spelar.
Det är bra skådespeleri och det bästa denna kväll i en konkurrens som är hård. Där finns ju duktiga debutanten Sanne Kangas och talangen Eva Törmä som gör come back på scenen. Och så utspelande Regina Veräjä som mestadels använder meänkieli och där går vi enbart svenskförstående säkert miste om en del, att döma av den meänkielitalande publikens reaktioner.
Och så alldeles på slutet kommer en svartklädd man in på scenen i ett dansnummer. Det är ArtemAronov som gör en mycket rörlig våldtäktsman och sätter en extra stjärna på föreställningen.
Till sist ett enkelt konstaterande, 110 minuters historieberättande och inte en missad replik. Det är inte illa av en ensemble som inte har skådespeleriet som heltidsarbete.