"De ensamma männen var en slags självporträtt"

Esko Männikkö slog igenom i början av niottiotalet med sina fotografier av ensamma män på den finska landsbygden - en miljö som han själv var väl förtrogen med. Han växte upp i en by tio mil öster om Uleåborg och han bor fortfarande någon mil utanför staden.
- De ensamma männen var en slags självporträtt. Jag har i och för sig familj och barn, men jag tycker att det finns mycket av mig själv i bilderna, säger Männikö när vi står i konsthallen på Kulturens hus.
Han håller på att lägga sista handen vid utställningen Coctails 1990-2007. Här finns de välbekanta mansporträtten, fotografier från Texas, gårdar med skrotbilar, hästar, apor och fiskar - en essens av fotografens arbete under de sjutton år som gått. Ja, han har själv beskrivit sig som "en fotograf av fiskar, hundar och gamla män".
Och bilderna hänger tätt, ram mot ram, trots att utställningen upptar hela konsthallen.
- Det är som en loppmarknad. Jag tycker att det är snyggt. Det ser fint ut, säger han helt kort om skälet till den något ovanliga hängningen.

Många av ramarna till bilderna har han också hittat på loppmarknader, eller så har han låtit en snickare tillverka dem så att allt går i en sammanhållen stil. Men det gör bilderna ändå, utan ramarna. Man kan nog, utan överdrift, tala om ett unikt uttryck när det gäller Männikkö. För oavsett om han fotograferat i Finland eller Texas, där han var artist in residence under mitten av 90-talet, så finns det en gemensam grundton i bilderna.
- Jag har ju min själ med mig vart jag än reser och människorna är desamma överallt, säger Männikkö.
Under de sista åren har Männikkö vänt blicken mot djurens värld och i ett antal udda djurbilder som hör till serien Flora och fauna porträtterar han djuren i extrema närbilder.
- Det började när jag var med barnen på hästridning. De ville stanna lite längre, så jag började fotografera hästarna och när barnen sedan ville åka hem var det jag som ville stanna, säger han och skrattar.

Sedan dess har det blivit tusentals bilder på djur av alla slag och när jag frågar varför han valde just djur som motiv är svaret lika okomplicerat som svaret på frågan om ramarna.
- Jag ville göra närbilder av djur. Bilderna har ingen filosofisk bakgrund. Men det är svårt att fotografera djur. Det går åt tusentals bilder för att få en som är bra. Så på det sättet är den digitala tekniken bra, säger Männikkö som annars inte är så sugen på att prata om teknik. Den tycks vara av mindre betydelse för honom - det viktiga är resultatet.
- Jag använde film till de stora panoramabilderna på övergivna hus och skrotgårdar, säger Männikkö.
- Skrotgårdarna är en slags natur för mig. Det är roligt, men samtidigt sorgligt och man kan hitta dem över allt. Jag får samma slags bilder i Finland, säger han och visar bilder från Texas där skrotet ofta har en dominerande roll i bilderna.
Intervjun börjar lida mot sitt slut och till sist undrar jag om vi missat att prata om något som är viktigt för honom när det gäller utställningen.
- Nej, jag vill helst inte prata om bilderna. Jag är fotograf, inte filosof.

"De ensamma männen var en slags självporträtt"

När Esko Männikkö visade sina porträtt av finländska ungkarlar under nittiotalet blev han ett världsnamn inom fotografin. Nu visar han sin retrospektiva utställning "Coctails 1990-2007" på Kulturens hus i Luleå.